»Hon levde sitt liv för sig, hon visste ej, vart det bar av och dödssjuk var hon i hjärtat ...»
»Var är hon, gubbe, var? ... Icke ett ögonblick vill jag längre, att hon skall vara i ovisshet!»
»I ären ung, mäster Olof,» log gubben, »veten I ej, att glädjen kan döda lika väl som sorgen, men vida snabbare? Nej, här om någonsin måste vi gå varsamt till väga. En anad sorg kan meddelas med ens, utan att skada, men icke en oväntad glädje. Och hon befinner sig i goda händer ...»
»Hos vem haven I då lämnat henne? ... Mig veterligt, känner hon ingen i den stora staden. Sen till, att I icke till sist fören henne i det ulvagap, som I tron eder hava räddat henne ifrån!»
»Hon befinner sig hos fru Christina Gyllenstjerna, herr Stens efterleverska!»
»Hos fru Christina ... I förvånen mig mera, än jag det kan säga!»
»Fru Christina befinner sig här för att bevista bröllopet, som konungen skall hålla för sin syster och den tyske greven, det sade de mig på Hörningsholm, men huru Christina, eder Christina, kommit dit, det visste ingen, och ingen hade där sett henne, förrän fru Christina hade henne med sig, när hon kom från Stegeborg. Det där lärer hon väl själv bäst upplysa en gång, om Herren unnar henne behålla livet.»
»Jag måste dock tala vid fru Christina ...»
»Ja, det måsten I, mäster Olof, men det är sent på kvällen nu, och följen I mitt råd, så vänten I därmed tills i morgon, och det av tvänne skäl, först emedan fru Christina behöves hos jungfrun, som jag lämnat i hennes vård, och för det andra, emedan ...»
»Emedan ...? sägen ut!»