»Vad mänsklig vård kan göra härvid, mäster Olof,» sade hon, »det skall bliva gjort!»
»I ären dock främmande för henne, ädla fru,» genmälte Olof.
»Sägen icke så, mäster Olof, jag menar, att i nödens stund liksom i dödens äro vi varandra lika, den ena med den andra. Icke heller är hon mig främmande, jag har lovat henne mitt skydd, och det skall hon hava, och skänker Herren henne åter till livet och eder, så vill jag vara henne i moders ställe på hennes bröllopsdag.»
Olof gick.
Sedan förflöt dag efter dag, och Christinas sjukdom tilltog alltmera. Konungen kom från Upsala med riksråden, och bland dem sin kanslär, och mäster Olof blev till följd därav mycket upptagen, emedan både konungen och kanslärn anlitade honom i alla viktiga frågor. Den viktigaste var en, som den skarpsynte kanslärn redan länge förutsett, och som disputationen i Upsala gjort alldeles nödvändig, nämligen frågan om att få en svensk översättning av bibeln. Kanslärn hade redan länge sysselsatt sig med en översättning av Nya Testamentet, men han tog nu Olof till sin medhjälpare.
»Edert försvar för den nya läran i Upsala, mäster Olof,» sade han, »var en murbräcka, som visade, huru söndervittrad den gamla byggnaden är, och jag vet, att vår förnämste motståndare, biskop Hans i Linköping, blivit högeligen förtörnad på archielectus, att han tillåtit denna strid. Ty blotta striden var redan en seger för oss ... den förflyttade det redan avgjorda inom området för ny skärskådan ... Bibeln här, den skall taga det gamla fästet med storm! Jag vet, att hans nåde konungen ämnar uppmana biskoparne att taga om hand denna bibelöversättning, och sannolikt skall archielectus icke våga neka, men därvid tänker jag, att det skall komma att stanna ... Vi måste vara beredde med vad den gamla kyrkan aldrig skall föra igenom, men vad hon ej skall kunna motverka, då hon själv gjort konungens vilja i detta avseende och tagit första steget.»
Och Olof grep verket an med allvar och med sin vanliga kraft. Varje dag besökte han fru Christinas hus, men varje sådan vandring ökade snarare, än den minskade hans hjärtas kval. Någon gång såg han den trasiga rocken skymta förbi, men aldrig stannade dess ägare, aldrig kunde han komma till tals med den gamle, något som han dock önskade, emedan de hade behov av varandra.
Konungen höll sin systers bröllop med prakt och ståt på Stockholms slott och förlänade sin svåger med Wiborgs, Nyslotts och Borgå län i Finland. Månge förnäma herrar voro då församlade i Stockholm, och där väcktes även fråga om de till Dalarne undanflydde prelaterna, vilka dock där icke funnit så mycket medhåll, att de vågat uppträda i öppen strid mot konung Gustaf, ehuru de lämnade frön efter sig, som sedermera växte upp till uppror.
Söndagen den 15 januari, eller söndagen efter tjugondedag-jul, stod bröllopet på slottet, och den dagen tillbringade mäster Olof, sedan han kom från gudstjänsten i kyrkan, hos fru Christina. Den dagen skulle, enligt mäster Johannes’ utsago, bliva avgörande för Christinas sjukdom, antingen hon skulle dö eller komma sig. Fru Christina var på slottet, och sedan läkaren gått, voro blott Olof och den gamla trotjänarinnan inne i sjukrummet.
Allt var tyst. Man hörde blott den sjukas ojämna andetag. Olof satt med sammanknäppta händer och med ögonen stelt fästade på det dödsbleka, men ännu sköna anletet, vilket väl aldrig mera skulle le mot honom.