Bullret av en dörr, som häftigt öppnades och stängdes, samt en främmande stämma, som med befallande ton tilltalade någon av fru Christinas svenner, hördes i det yttersta rummet. Den gamla kvinnan såg upp på Olof och trippade ut, för att taga reda på, vem främlingen var och vad han ville.
Olof hade knappast märkt, att han lämnades ensam. Han såg oavvänt på den sjuka. Vid huvudgärden var en skärm uppställd, bakom vilken en lampa stod och brann. Den gamla hade, när hon steg upp, omärkligt kommit att vidröra skärmen, så att en helt liten springa uppstod, där gångjärnen höllo skärmens båda avdelningar tillsammans, och genom denna springa strömmade en stråle av ljus över den sjukas anlete och gav det en egendomlig belysning.
Ur detta ljusskimmer såg Olof Christinas ögon, vila på sig och han vågade knappt andas. Blicken åtföljdes av ett leende, matt och svagt, men dock ett leende, och leendet följdes av ord.
»Olof, är det du?» viskade Christina så lugnt och fridfullt, som om hon viskat från andra sidan graven.
»Christina,» viskade han sakta tillbaka, »vänder du åter till mig?»
I det samma öppnades dörren och mäster Johannes inträdde. Ett leende log även från hans läppar, när han såg den sjukas lugna, feberfria blick.
»Nu kunnen I hoppas, mäster Olof,» sade han, »men nu fordras ock mera försiktighet än någonsin.»
Han lämnade därefter några föreskrifter, varunder den gamla tjänarinnan åter inkom.
Mäster Johannes tog Olof med sig, när han gick, ty det var farligt, menade han, att störa den återvändande anden, och det kunde ej fela, att icke ett ord skulle falla mellan Olof och Christina, vilka skulle störa den ro och den vila, som nu framför allt voro nödvändiga för henne.
Ute i det yttersta rummet mötte dem den gamla trotjänaren, som var ett slags hovmästare. Han såg ytterst bekymrad ut och gick hastigt fram och åter i salen. Olof och mäster Johannes sågo förvånade på honom.