»Har något inträffat, som så häftigt upprört eder?» sporde den förre.
»Ja,» svarade hovmästaren, »jag fruktar, det drager sig tillsammans ett svårt oväder ... här kom en gammal man, det var just nu för en kort stund sedan, innan I var kommen, mäster Johannes, och sporde, om Christina Pedersdotter fanns här i huset. Jag svarade, att så var, men att hon vore sjuk och låge för döden. Det betydde intet, menade han, han var hennes närmaste frände och förmyndare och måste träffa henne, om hon ock låge i själtåget. Jag hade så när givit efter, men då kom mor Gunilla i rättan tid och sade bestämt ifrån, att ingen fick komma in till den sjuka, det hade både fru Christina och mäster Johannes befallt, sade hon ... jag måste med våld föra ut den gamle mannen,» tillade hovmästaren, »och det gör mig bekymmer, ty han åberopade sig biskop Hans och den heliga kyrkan, och sade, att jungfrun var en nunna, och att en evig fördömelse skulle komma över mitt och min ädla frus, fru Christinas, huvuden, om jag vågade ... men jag vågade ... Det skedde på edra ord, mäster Olof!»
»Gott, gamle!» svarade Olof och fattade hovmästarens hand, »den fördömelsen skall bliva lätt att bära, låt det bliva min sak.»
»Och kommen så ihåg,» tillade mäster Johannes, »att det är mitt stränga bud, det ingen främling, eho det vara må, får, utan mitt tillstånd, slippa in till den sjuka ...»
»Liten på mig, det kunnen I göra tryggt,» försäkrade hovmästaren.
Olof och mäster Johannes gingo. Och från den dagen var det, som om ett nytt liv genomströmmat Olof. Med varje dag strålade hans öga klarare, tändes en friskare rodnad på hans kind.
Emellertid blev Christina med varje dag, som gick, allt bättre, och det hotande moln, som svävade över henne i hennes frändes person, tycktes hava vikit undan. Man varken hörde eller såg till honom efter det barska avvisandet första dagen. Detta hindrade dock icke, att han kunde när som hälst uppdyka, måhända när man minst väntade det. Ingen trygghet fanns, förrän Olof hemfört Christina som sin hustru. Så fort hon därför blev så återställd, att han kunde tala med henne därom, gjorde han det, och vissheten i detta avseende tycktes nästan påskynda hennes fullkomliga tillfrisknande. Olof och hon talade gemensamt med fru Christina om det viktiga ärendet, och hon gick deras önskningar till mötes, delande deras åsikt om, att det var enda sättet att skydda Christina för all fara. Och bröllopsdagen utsattes till söndagen Septuagesima, som detta år inföll på den 12 februari.
Fru Christina framkastade väl såsom en invändning det rådet, att mäster Olof först borde spörja konungen, men han tillbakavisade detta råd med en fasthet och en säkerhet, som i hög grad väckte fru Christinas både förvåning och beundran.
»Huru, skulle jag spörja konungen till råds i ett ämne,» sade han, »där Gud själv har en gång för alla uttalat sin oföränderliga vilja?»
»För tidsförhållandenas skull,» menade fru Christina.