»Nej,» var mäster Olofs svar, »därutinnan stå vi fasta vid vårt beslut, Christina och jag ... när vi fullgöra Guds bud, så stå vi under hans beskydd, vad kan oss då bliva till ofärd?»
Därvid blev det, och den viktiga dagen kom. Bröllopet var tillrett i mäster Olofs hem, och gamla hustru Christina gick så beställsam fram och åter, glad och orolig på en gång, ty hon kunde dock aldrig riktigt försona sig med detta giftermål. Fru Christina Gyllenstjerna och mäster Johannes samt Stockholms borgmästare och ett par av de förnämste rådmännen, ävensom den pratsamme handskmakaren, som bodde i huset, voro de inbjudna gästerna. Mäster Olofs vän, kyrkoherden herr Michael i Storkyrkan skulle förrätta vigseln.
Modershjärtat klappade dock av stolthet, när hustru Christina såg änkan efter Sveriges siste riksföreståndare stiga över tröskeln till sitt hem. Hon neg så djupt och vågade knappast se upp på den ädla frun, som log så vänligt och klappade henne på axeln. När fru Christina kom in till bruden, slöt hon henne till sitt bröst och kysste henne.
»Gud välsigne dig, barn,» sade hon, »och måtte du bliva så lycklig, som ditt goda bjärta förtjänar.»
Därpå tog hon henne vid handen och förde henne ut i det större rummet, där brudgummen väntade. Nu ledde fru Christina fram bruden, nu mötte Olof, och kyrkoherden började den högtidliga akten. Då, just som de heliga beseglingsorden skulle utsägas och ringarne växlas, hördes steg i trappan, dörren slogs upp med dån och en hög, mager skepnad med grått hår och vild, fanatisk blick inträdde, åtföljd av en gråbroder och en dominikanermunk, i vilken senare man snart igenkände priorn Robert från Västerås.
Allas ögon fastades på de inträdande. Fru Christina bleknade om kind, då hon i den gamle mannen igenkände Gert Bryningh, och även de övriga, ehuru de icke kände denne, anade, att något störande skulle inträffa.
»I konungens och kyrkans namn, sluten upp med detta brottsliga gyckelspel!» utropade Gert Bryningh, och då kyrkoherden ej tycktes vilja lyssna till honom, framryckte han tvänne papper, som han höll upp över sitt huvud.
»Här är konungens brev,» sade han, »jag kommer raka vägen från Upsala, här är ock jungfru Christinas löfte att av fri vilja inträda i Vadstena kloster, jag spörjer dig till, kyrkoherde Michael, har du mod att fullborda vigseln?»
Kyrkoherden såg bestört på brudparet och på fru Christina samt de övriga bröllopsgästerna. Bruden var blek som en lilja, och darrande i alla lemmar slöt hon sig intill Olof, gömmande sitt huvud invid hans bröst. Olof vände sig om emot fredstöraren.
»I talen om konungens brev, var haven I det?» sporde han med ett lugn, som meddelade sig åt alla de närvarande.