»Här, här,» svarade Gert, »här har jag konungens brev och befallning, att I skolen låta stå till med edert bröllop, tills han får undersöka saken ... och här haver jag jungfruns löfte ... det kan icke återtagas, det kan icke gå tillbaka ... det är skrivet, sen I, och bevittnat, och I, fru Christina, I kunnen väl icke förneka eder egen handstil ... Allt motstånd tjänar till intet, jag har konungens folk med mig, och viljen I icke med godo, så skall det ske med makt!»
Olofs ögon flammade av en förtärande eld, och han sökte med uppbjudande av all sin kraft kuva den storm, som började rasa inom honom. Därtill fordrades dock en styrka, varav han i detta ögonblick knappast syntes mäktig, och kanske hade han givit vika för ögonblickets mäktiga krav, om icke fru Christina förekommit honom.
»I glömmen, Gert Bryningh,» sade hon med en fattning och en hållning, som anstod henne, »I glömmen, att av dem, som bevittnat den skrift, vilken I åberopen, är den ene en uppenbar förrädare och den andre en fördold, men som vilken stund som hälst kan anklagas.»
»Och av vem, stränga fru?» frågade Gert med ett djävulskt leende.
»Av mig!» svarade bruden och tog ett steg fram från Olofs sida.
Fru Christinas behjärtade invändning hade tänt modet hos Christina. Hon kände sig stark, hon kunde med öppna ögon gå den fara till mötes, som nu hotade att slita henne från Olofs sida.
»Kallen upp edert folk,» fortsatte hon, »och de skola föra eder som konungens fånge till slottet! Jag anklagar eder inför alla dem, som här äro närvarande, för en arg förrädare, den där stämplat ont mot konung Gustaf och Sveriges rike i förening med hans värsta fiender.»
»Tala icke de enfaldiga orden, flicka,» avbröt henne Gert kallblodigt, »de kunna icke bevisas, och på angivelsen av en lyssnande, omyndig flicka, fäller icke Sveriges lag en gammal i sin ärliga tjänst grånad man. Och nu är mitt tålamod utrunnet ... vilketdera väljen I, mäster Olof, viljen I lämna mig Christi brud, som I med fräcka händer velen göra till eder ... eller skall jag bruka den makt, som konungens brev lägger i min hand?»
Han höll åter upp handen med konungens brev. Men utan att någon hade märkt det, hade en trasig gubbe smugit sig in genom dörren och åhört de växlade orden. Just som Gert nu sträckte ut sin arm, sprang gubben fram, och innan ännu någon hunnit fatta en tanke att förekomma det, hade han ryckt det kungliga brevet ur Gerts hand och kastat det i elden, som flammade från spiseln. Gert rusade till, men det var för sent, och den ursinnige gubben fattade en eldbrand, som han hotade att slunga i huvudet på den förste, vilken vågade att räcka sin hand efter det brinnande konungabrevet.
Gert stannade, fradgande av vrede, och gråbrodern, som ville hjälpa honom, betogs likaledes av skräck, som om han sett ett spöke.