»Det skrivna löftet skulle hava gått samma väg,» sade den oförfärade gubben, vänd till Gert, sedan han sett lågorna fullkomligt förtära konungabrevet, »men jag menar, att det skall föga skada göra, även om det förbliver i eder hand, och så kunnen I väl behålla det som ett minne av denna dag och Christina Pedersdotter.»
»Kalla upp konungafolket, broder,» sade Gert, i det han vände sig till munken.
»Gören det, gråbroder ... gören det, men dessförinnan kunnen I höra ett ord eller par av dem, jag ännu har att säga. Vad söken I här? ... Kunnen I väl på fullt allvar vilja inbilla någon, att I för jungfruns egen skull och för hennes själs bästa viljen inspärra henne i klostret, denna vitmenade grav för allt gott och dugligt? Åtminstone skolen I icke inbilla mig det, ty i detta ärende har jag dock skådat längre än I förmenen ... Nej, Ingevald Torstenssons pänningar är det, som I söken här och dem månden I ock få, efter det är priset för jungfruns frihet ...»
»Ingevald Torstenssons pänningar!» mumlade Gert och gråbrodern, varpå den förre tillade, »vad menen I med Ingevald Torstenssons pänningar, huru haven I reda på dem?»
»Emedan jag är den utstötte Peder Dobblare!»
»Peder Dobblare?» sporde Gert med vitt uppspärrade ögon.
»Mina ord kan jag bevisa genom den enda, som har reda på hela historien ... min ungdomsvän, borgmästaren här, till vilken I kunnen vända eder, Gert Bryningh, och även I, gråbroder. Edert förmynderskap, Gert, är således slut liksom min dotters stora arv är edert och Vadstena klosters tillhörighet.»
Blek och darrande vände han sig därpå till brudparet, såg en stund på Christina, vilken bestört och förvånad skådade omkring sig på fadren, på Olof och på dennes gamla moder.
Men Peder gick fram och sträckte armarne mot Christina, under det att kärleken skimrade så solvarm mellan de strida tårar, vilka rullade över hans kinder och skägg.
»Så ser din olycklige fader ut, barn,» sade han ... »nej, nej, kom mig icke nära, jag har dock intet med dig att skaffa, sedan jag i mitt elände kunnat bereda din lycka ... och du skall bliva lycklig, jag känner det, jag vet det, ty jag känner mäster Olof bättre, än han vet om. Kära, älskade barn, du som under de långa åren varit min tröst, min glädje, min lycka, fast jag sett dig och följt dig på avstånd blott ... bland de mörka skuggorna i min förflutna levnad, har jag intet att stödja mig på, utom denna min kärlek till dig, när jag en gång kallas till doms där uppe. Jag vet dock ej, om jag, arme man, någonsin kan få inträda där, men jag skall känna mig salig, när jag ser dig bland de goda i Abrahams sköt ... Och om han vill höra mig, han där uppe, som rannsakar njurar, så skall han visst hålla sin hägnande hand över den olycklige Peder Dobblares dotter!»