Christina smälte i tårar vid gubbens ord och hon föll omkring hans hals, och Olof log så blid till frändemötet. Men Peder hade knappt berörts av sin dotters famntag, knappt sett i hennes tårdränkta öga, förrän han överfölls av en skälva och en räddhåga, som om han begått ett helgerån.
»Kära, kära barn,» sade han stammande och knappast förmående behärska sig, »jag känner himlen i mitt hjärta, och dock vet jag, att jag ej där äger hem. Nej, du får ej vila vid din faders bröst, barn ... du får ej, hör du ... ack frände, frände, vi gjorde du mig detta, vi dömde du mig biltog ur mitt hem, vi satte du det förfärliga stängslet mellan mig och de mina. Jag älskade tonerna, barn, fiolen var mig kär från barndomsdagar, jag levde mitt liv för mig, och tonerna, som jag framlockade, ansåg jag tillhöra alla, vem helst som förstod dem och kunde njuta av dem, så kom jag i ont sällskap, så kom kärleken till en kvinna, en föraktad, utstött, förskjuten varelse, men som dock hänrycktes av mitt spel och var mäktig av att offra sig själv i sitt elände för vad hon ansåg sant och gott. Denna kärlek stötte mig ut ur frändekretsen ... jag stod ensam, alldeles ensam i livet med dig och din broders moder, Christina. Jag besökte min frände, den rike Ingevald gång på gång och bad och besvor honom att taga åter sin stränga dom, men det var fåfängt, och alltid såg jag en gråbroder vid hans sida, mörk och stum och ovänlig, men så fastnitad vid min frändes sida, som järnbommen var det bakom dörren till hans hus ... Är det icke sant, gråbroder, stig fram och se mig i ansiktet och säg om det icke är sant!»
Gråmunken stod blek och högtidlig vid Gert Bryninghs sida. Deras ögon brunno som eldkol, men de kommo sig ej för med att avbryta den gamle, vilkens uppståndelse från de döda alldeles förbryllat dem. Peder tycktes icke heller vilja avbida något svar av munken. Han fortsatte:
»Rike Ingevald kände slutligen att han skulle draga bort från sina rikedomar ... när jag var hos honom sista gången, sade han till mig, att han uppsatt sitt testamente ... månget ett argt ord hade fällts emellan honom och eder, gråbroder, och Gud förlåte eder dem, men icke gjorden I min frände något gott därmed och icke mig heller, fast I saden det jämt och samt. Min gamle frände var dock i botten en god själ, men sedan I begynten tråda hans trappor, så blev han förvandlad ... kanske skulle mina toner hava funnit väg till hans hjärta, om icke I haden varit med edert tassel och gjort vitt till svart. Se mig i ögat, om du kan, gråbroder Robert! Sådan jag står här, stämmer jag dig inför levandes Guds domstol inom år och dag, att stånda till rätta för vad du haver gjort mig och mina barn för hennes, min hustrus skull, vilken jag räddade undan dina snaror, usle kvinnoskändare ... det var till hämnd därför, som du lockade min gamle frände att genom sitt testamente mörda mig, om jag ville rädda arvet åt mina barn ... Se därför måste jag försvinna, och jag försvann; man hittade mina kläder vid skeppsbron en morgon, och jag drog världen omkring, under det man talade om drinkarens olyckliga slut och medan I sjöngen mässor i edert kloster för min själaro ... En kostelig balsam, dessa mässor, gråbroder! I haven gött eder, I, med min frändes pänningar, medan jag krälade omkring i mörkret och sjönk allt djupare ned i smuts och synd. Dock haver Herren vänt det till godo, som I sådden till ondo ...»
»Våren icke så viss därpå,» sade Gert Bryningh, som hunnit hämta sig från sin bestörtning, »vad I där sägen, kunde vilken arg skalk som hälst i staden berätta för oss ... I ären i förbund med kättaren där, mäster Olof, Lucifers överste ... I skolen dock sitta i tornet, tills undersökning skett inför vår nådige herre, konungen!»
Med dessa ord skyndade han till dörren och ropade nedåt trappan. Omedelbart därpå hördes vapenslammer i trappan och i dörren visade sig en hop knektar. Olof gick fram emot knektarne och sporde dem till, vad de sökte i hans hem och på vems befallning de dristat sig att störa friden. De hänvisade på slottsfogden, vilken ställt dem till den biskoplige stallmästarens förfogande.
»Sällsamt månde då tiden hava förändrat sig,» sade Olof, »om konung Gustafs krigsmän skola gå biskopens i Linköping ärenden. Jag befaller eder att ögonblickligen lämna detta rum och detta hus!»
Knektarne sågo spörjande på varandra och på Gert Bryningh. Den mäktiga, välkända stämman tycktes utöva inflytande på dem. Men Gert sprang fram och slungade med en förvånande styrka bruden åt sidan och fattande Peder Dobblare vid halsen, drog honom ned mot dörren. Fru Christina upptog bruden, vilken blek och förtvivlad var nära att falla i vanmakt, medan borgmästaren och Olof sökte befria den stackars gubben.
Då, just som bullret och oredan var som störst, och medan ett ordentligt handgemäng höll på att utbryta, visade sig en hög skepnad på dörrtröskeln. Det var konungens kanslär, herr Lars Andersson.
Vid hans åsyn sänktes de höjda svärden och hillebarderna, och var hans blick träffade, så slogs ögonen ned. Själve Gert Bryningh greps på ett förvånande sätt av den plötsliga uppenbarelsen. Han bleknade och ville liksom smyga sig åt sidan, för att undgå den genomträngande blicken ur kanslärns skarpa öga.