»Märkeliga saker månde här föregå!» sade denne. »Om jag icke ser orätt, så är här smyckat till bröllops, men vad vilja konungens krigsknektar i bröllopshuset? I torden kunna giva svar på den frågan, Gert Bryningh. Vem är denne man?» sporde han slutligen, pekande på gubben, vilken knektarne höllo mellan sig.
Den arme gubben, som tycktes hava uttömt all sin kraft, stod där åter med sin uttryckslösa blick och sitt egendomliga leende. Det såg ut, som han fyllt sin sändning redan och icke vidare haft något med allt detta att skaffa. Vid kanslärns spörjsmål klarnade dock blicken, och han kom åter till kraft.
»Jag är en arm och olycklig man,» sade han, »och bruden där ville jag rädda, ty de vilja begrava henne levande, de där mörke männen. Men Gud har icke tillstått mig den glädjen.»
»Den gamle mannen är min Christinas fader, mäster Lars!» upplyste Olof.
»Så har Gud dock velat tillstädja dig den glädjen, gubbe,» återtog livligt kanslärn. »Stängen dörren, ingen får slippa ut!» tillade han och vände sig till knektarne.
»Och nu, mäster Michael,» fortsatte han, sedan hans befallning blivit åtlydd, »nu månden I fullborda edert förehavande.»
Med dessa ord fattade han Olofs hand och förde honom fram inför mäster Michael, och fru Christina gjorde likaledes med bruden, varpå vigseln fullbordades. Allas uppmärksamhet var spänd, och månget öga glänste av tårar. Men den arme Peder, han, som ville offra sitt liv för sitt barn, men som skälvde vid blotta hennes vidrörande, han drog sig åt sidan till ett hörn av rummet, och, osedd av alla, föll han på knä, och han kunde knappt kväva sina snyftningar genom att hårt trycka sin nötta mössa mot sitt ansikte.
När den heliga akten var slutad, vände sig kanslärn till knektarne.
»I konungens namn befaller jag eder,» sade han, »att fängsla denne Gert Bryningh.»
»Herr Lars ... herr Lars!» utbrast Gert, »kommen dock ihåg, att jag är biskopens i Linköping man!»