»Och om I så vore påvens man i Rom, så skullen I sova i tornet i natt,» genmälte kanslärn med stränghet. »I haven uppenbart farit med lögn och bedrägeri, gamle man! Det brev som I fingen eder utlämnat av konungen, det fingen I till skydd för jungfrun, men ej till hennes förföljande, och här begingen I ju öppet våld i mäster Olofs hem. Och veten det, Gert Bryningh, att I ären genomskådad. I haven burit hemliga bud mellan de upproriske biskoparne och Severin Norrby, och en förrädare mot Sveriges rike och konungen skyddas icke av någon biskopskåpa, hängde hon ock på mäktigare skuldror än biskop Hanses i Linköping!»
Befallningen verkställdes genast, och snart var det åter lugnt och stilla i bröllopssalen.
Men vid spiselhörnet låg ännu gamle Peder på knä. Det dröjde länge, innan man märkte honom. Det var Christina, som först fick se den knäböjde gubben i vrån, och hon tog Olof vid handen och gick fram till honom. De ville icke störa den gamle, men han var så orörlig, och när Olof såg honom från sidan, var hans kind så blek. Hans huvud stödde sig mot väggen, men han höll ännu mössan med båda händerna tryckt mot sitt ansikte.
Olof lutade sig ned och undersökte närmare, huru det stod till med gubben. Han var död.
En tår bröt fram ur Olofs öga, när han reste sig upp och fattade Christinas hand.
»Han är död, din fader,» sade han, »sorgen och eländet har han burit ... glädjen kunde han icke bära.»
Det blev en allmän uppståndelse. Men Olof och Christina föllo på knä vid gubbens sida, och Olof bad med djup rörelse en bön för den hädangångnes själaro.
När han reste sig upp, tryckte han sin brud i sina armar.
»Den själamässan,» sade borgmästaren och gick fram till Olof, »skall gamle Peder mera glädja sig åt, där han nu är, än åt all munkarnes sång, som de kostat på honom för det stulna guldet.»
Kanslärn stod strax bredvid och hörde borgmästarens ord, varpå han frågade, vad han väl menade därmed, och sedan han blivit underrättad därom sade han: