»Det guldet lärer icke länge bliva i munkarnes våld, så vitt jag och konung Gustaf få leva några år till.»
Några dagar förgingo. Mäster Olof och hans hustru framlevde dem i stilla ro, styrkande varandra till mod och förtröstan i den strid, som utan all fråga hotade dem från de påviskes sida. Gamle Peder begrovs om torsdagen efter bröllopet, och själve kanslärn följde hans stoft till graven, sedan han fått kännedom om hans levnads saga.
När de skildes åt vid graven, fattade kanslärn Olofs hand och sade:
»Stormen kommer, Olof, men var tröst, vi skola segra, ty Herrans ord är sanning!»
Och morgonen därpå kallades Olof upp till konungen. Han var eld och låga. Brev hade kommit från biskop Hans med anledning av Olofs giftermål, det var en förargelse för hela landet, och man kunde icke veta, om det icke skulle hava samma frukt, som vederdöpareoroligheterna hotat att få.
Men Olof åhörde med lugn den förtörnade konungen, och när han brusat ut, framlade han klart och tydligt, såsom förr en gång för kanslärn, vad som bestämt honom att taga detta steg, och konungen lugnades jämförelsevis ganska hastigt.
»Nå väl,» sade han, »I lären få stå edert kast, mäster Olof!»
Därmed gick Olof.
Om kvällen sutto hans moder och hans hustru med sitt arbete framför spiselbrasan, och han själv läste upp för dem ett färdigt stycke av bibelöversättningen, då kraftiga steg hördes från förstugan, vilka stannade utanför dörren till det rum, där de befunno sig.