Dörren öppnades, och konungen jämte kanslärn stego in.
Vi kunna lätt föreställa oss de innevarandes förvåning och bestörtning. Själva gammalmor, som dock ansåg sin förstfödde stå så högt, förlorade alldeles huvudet, när hon såg konungen stiga över tröskeln till sin sons boning.
Konungen hälsade vänligt, klappade den darrande gumman på axeln och vände sig därefter till Olof.
»I ären en djärv stridsman, mäster Olof,» sade han leende, »men sedan jag talat med mäster Lars, finner jag, att I haven rätt. Det måste vara så, det är ett hugg mot roten av det gamla murkna trädet. Där haven I min hand, mäster, att I kunnen räkna på mig, vad än som må hända.»
»Gud bevare eder, nådige herre!» svarade Olof med en vördnadsfull, men varm blick. »Gud bevare eder för evangelii skull och för Sveriges rike.»
»Se, så, mäster!» återtog konungen, »inga grannlåter nu ... haven I då ej av eder hustru fått veta, att jag lovat henne mitt kungliga skydd. I rymden mig undan, som om I icke kunden lita eder till mina ord, I minnens det väl, för ett par månader sedan, där nere vid Stegeborg. Skolen I ock nu göra sammaledes?»
Christina slog rodnande ned sina ögon och visste ej, vad hon skulle svara den nådige konungen. Men denne fattade hennes hand och tryckte en dyrbar ring på hennes finger.
»Där haven I till minne av den riddaren vid Stegeborg!» sade han och tillade med rörelse: »Lycka och välsignelse önskas eder båda redeligen av Sveriges konung!»
Fotnoter.
[1] Ett grekiskt ord, som betyder: jag har funnit.