»Och vilkendera av desse, Melchior Rink eller mäster Olof, skall väl vara den heliga kyrkans vän?»
»Den, vördige prior, vilken, liksom den heliga kyrkan, strävar efter sanning!»
»Sanning ... sanning, sägen I, Mårten,» utbröt priorn och tvärstannade på bron. »Den sanna grunden är redan lagd, och på den vilar den heliga kyrkan. Vem som talar emot kyrkan han talar emot sanningen.»
De båda männen stodo alldeles invid den inre porten, så att de gott kunde ses inifrån den öppna platsen mellan ringmuren och klosterkyrkan, och en gråbroder, som blivit dominikanerpriorn varse, skyndade med brådskande steg ut emot honom, medförande den underrättelsen, att såväl biskop Peder som ärkebiskopen väntade honom med otålighet. Detta förmådde priorn att alldeles avbryta samtalet med munken, men innan han skilldes från honom, höjde han högra handens tvänne fingrar och sade med en betydelsefull blick:
»De heliga brödra- och systra-stiftelsernas anseende börjar avtaga, säger man, men det är icke att undra på, då de nära huggormar inom sina sköten. Sen till, Mårten Skytte att I icke hören till dem, ty jag säger eder, och läggen märke till mina ord, kyrkans makt är stor, och ve dem som våga antasta henne. Det säger jag, den helige Dominici-ordens general-vikarie ... där haven I något att besinna eder på, och I kunnen förlita eder på, att mina ögon skola följa varje edert steg.»
Därmed skyndade general-vikarien och priorn över klostergården fram till den stora klosterbyggnaden, vilken låg jämsides med kyrkan, sträckande sig lika långt som hon i öster och väster. På den östra gaveln av denna byggnad var dörren under ett mindre utspringande tak. Över detta voro anbragta fyra höga och smala fönster, vilka insläppte en knapp dager i det stora rum, som här var beläget. I detta rum befunno sig den nyvalde ärkebiskopen Johannes Magnus och den ovannämnde biskop Peder, med tillnamnet Sunnanväder, vilken föregående år blivit vald till biskop i Västerås, men efter några månader helt hastigt av den stränge konungen blivit skild från det höga ämbetet. De båda prelaterna sutto i tvänne bekväma länstolar, och framför dem stod en äldre man i världslig dräkt med svärd vid sidan. Något på sidan, bakom ärkebiskopen, satt gråbrödernas minister, såsom deras högste förman kallades.
»Viktiga nyheter hava kommit oss till handa,» sade biskop Peder till den inträdande priorn, »sedan vi lämnade de hädiska kättarne i bykyrkan.»
»Den varan är icke sällsynt i våra dagar,» yttrade priorn, i det han vördsamt hälsade ärkebiskopen; »äro de undfångna nyheterna även goda, så äro de sådana, de rättrogne behöva dem.»
»Vi hava genom denne ärlige mannen, Gert Bryningh,» fortsatte biskopen, »vår käre broder biskop Hans’ i Linköping stallmästare, bekommit hugnesamma tidender, oss till mycken tröst och hugsvalelse. Och särskilt är det ärende, varför Gert Bryningh hitkommit, ett föremål till glädje för våra kära vänner, bröderna av den helige Francisci orden.»
Ministern och priorn utbytte härvid en blick av hemligt förstånd, och den förre gjorde tillika en nästan omärklig rörelse med huvudet.