»Ah, dominikanerpriorn från Västerås ...!»
»Han talade fridens och välmeningens ord,» fortsatte Christina, »men det var just, som min oro för dig var som störst efter predikans slut, så jag hörde knappt, vad han sade, men i mitt hjärta togo orden en motsatt mening, och därför kallar jag dig till strid och ej till frid. Min mening är ock den, att en dust i själva fiendelägret kan vara dig till mycken fromma för kommande tider.»
»Ditt hjärta talade rätt, Christina, och din klokhet gläder mig. Jag skall våga inträda i ormboet och gå segrande därut, om det så är Herrans vilja. Begiv dig nu till min moder, dit vill jag komma på eftermiddagen. Men förr än jag så talat med de gode männen i Gråbrödraklostret, lära vi icke återse varandra.»
Med dessa ord fattade han Christinas hand, och de följdes åt bort emot sakristian, varifrån de snart sågos utträda och skynda, var åt sitt håll, Olof upp till slottet, Christina inåt staden.
III.
Frestelsen.
Klockan var ännu icke slagen tre, då tvänne män i dominikanernas eller svartbrödernas ordensdräkt närmade sig tornet till den bro, som från staden ledde över till Gråmunkeholmen. Denna holme, den nu varande Riddarholmen, som i våra dagar utmärker sig för sina öppna platser och sina stora, praktfulla byggnader, var på denna tid helt och hållet gråmunkarnes eller franciskanernas tillhörighet. Deras kyrka och kloster med alla tillhörande byggnader, vilka voro uppförda runt omkring och på något avstånd från själva kyrkan, voro omgivna åt stadssidan av en ringmur, så att hela holmen därigenom fick utseende av en befästad borg. Utom Riddarholmskyrkan och ett gammalt runt torn vid holmens nordvästra sida samt möjligen en och annan grundmur i de omkringliggande byggnaderna finnes numera intet kvar av den forna Gråmunkeholmen.
De båda männen, av vilka den ene genom sin stolta gång och sina later tydligt utvisade, det han innehade en högre grad än sin medbroder, tillryggalade vägen under ett livligt samtal, som blev allt högljuddare, när de kommit igenom porttornets valv och över bron nalkades den inre porten till klostergården. Det var egentligen den förre av de båda munkarne, som talade. Den senare inskränkte sig till att med utrop eller en och annan halvbruten mening följa sin förmans tal. Men när de gingo över bron, och ordflödet hos den talande tycktes hava lyckligen nått ett slut, yttrade den underordnade:
»Föga fattar jag den rätta meningen av edra ord, vördige broder prior, men saken synes mig vara vida enklare, än som I haven uppfattat den ...»
»Vad viljen I därmed säga, Mårten Skytte?» avbröt med häftighet priorn och spände ett par skarpa ögon i den ödmjuke munken.
»Jag menar blott det, vördige broder prior,» genmälte munken med en foglig stämma, »att mången stridsman kan bland fienden hava vänner, utan att ana det. Mig synes, som man borde noga undersöka sin fiende, och visserligen tillhöra icke de armar, vilka i dag förgrepo sig på den heliga Guds moders bild i bykyrkan, dem, som ledas av mäster Olof ...»