Och konungen, som varje dag, varje timme vore att förvänta till staden från sin Malmöfärd, vad skulle han tänka om den man, som han anförtrott den för då varande förhållanden viktiga platsen att vara Stockholms stads sekreterare, men som icke förmått stävja anloppet av en ursinnig pöbelhop! Den besynnerlige mannen hade rätt. Här måste våld mötas med våld, när sådant visade sig, och Olofs första tanke var att meddela sig med slottsfogden Peder Hård; den andra att personligen uppsöka vederdöparnes huvudmän och, om de icke läto sig beveka i godo att avstå från den oro, vilken de uppväckt, försäkra sig om deras personer. Så till vida förändrade han sitt ursprungliga beslut, att han avstod från att offentligen tilltala hela massan av svärmare. Så mycket hade den besynnerliga gubbens ord inverkat på honom.
Denne hade förstulet blickat först på Olof och så på jungfrun i koret, varpå han drog sig åt sidan och försvann bland pelarne. Olof märkte hans försvinnande, men antingen han nu ansåg sig hava vunnit all den kunskap, han för tillfället behövde, eller han ville bliva ensam med sina tankar, nog av, han gjorde ingen rörelse att kvarhålla honom.
Christina skyndade fram och fattade Olofs hand.
»Du går icke dit ut?» sporde hon med en till hälften övervunnen oro.
»Både ja och nej, Christina!» svarade Olof. »Jag skyndar till slottet, till slottsfogden, och sedan ...»
»Din Christina har ock att förkunna dig en strid, som väntar dig.»
»En strid, vad menar du, flicka ... vilken strid skulle du hava att förkunna mig? Dina ögon säga mig dock, att det är din hjärtans mening, och de tala tillika om seger!»
»Du säger det ... det är en strid, varur mitt hjärta säger mig, att du skall gå som segrare. De påviske vilja, att du skall möta dem i dag klockan 3 hos Gråbröderna.»
»Gråbröderna!» eftersade Olof med en flammande blick, som om han haft en gråbroder framför sig i stället för Christina. »Gråbröderna — och vem har givit dig det budet till mig, Christina?»
»Mäster Robert,» genmälde Christina.