»Än du själv då, gamle?»
»Jag ... vad spörjen I mig om, mäster Olof?»
»Jag både spörjer och tillsäger dig, att du skall själv läsa Guds egna ord, eller låta dem läsas för dig, och döm så, om vilkendera har rätt, Melchior eller jag!»
»Och när skall detta ske?» sporde den gamle, tvehågset blickande Olof i ögat.
»När som helst,» svarade Olof, »kom till mig, och jag vill läsa för dig, kom hit i detta tempel, jag uppträder här ofta ... och snart, tro mig, rätt snart skall varje svensk man, som förstår att läsa i bok, kunna på sitt eget tungomål lära känna den ende och sanne Guden och den frihet, som han har förunnat människorna!»
Mannen tycktes hava tagit ett djupt intryck av Olofs ord. Han slog ned sina ögon och hans händer började åter tumma den nötta mössan. När han åter slog upp dem och fästade dem på Olof, glödde en stråle av värme i dem.
»Haven tack, mäster Olof, för vad I nu sagt mig, ... väl är jag arm och grå, men ett hälleberg har icke mitt hjärta varit.» Han mumlade därefter något för sig själv, som var ofattligt för Olof, men tillade då denne åter stod i begrepp att tilltala honom: »Jag vill säga eder något i gengäld för vad I haven sagt mig. Stäm i bäcken, mäster Olof ... i strömmen är det ofta för sent. Se, jag menar, Melchior och Knipperdollink gå nu fram eder vilja förbi, de äro mitt i strömmen, och strömmen är stark; mycket mera, än någon anar, skall ramla för hans makt ... nu fordras det större makt än eder, för att sätta en damm för dessa män och deras anhang ... Det är min tro, att I skolen vinna seger en mot en, men en mot tusende, — försök det icke, mäster Olof!»
»Din välmening är god, gamle, och därför tackar jag dig, men ...»
»Försök det icke, säger jag,» återtog mannen, »jag skall säga dig varför, och du skall själv finna att andra medel här böra vidtagas.» Mannen hostade till, och för ett ögonblick antogo hans ansiktsdrag sin vanliga slöhet, men snart brann åter kraft i hans blick, och han fortsatte: »I morgon, så hava de beslutat, skola de komma över eder här inne i staden och rensa allt, som orent är. Ingen kyrka, intet kloster skall behålla ett spår av vad som påminner om Guds moder och helgonen, och det, som är, skall bliva omgjort till något nytt och härligt, ty nu skall det tusenåriga riket komma, det har Gud uppenbarat, och de komma i förväg för att bereda Herranom väg.»
Olof såg med bestörtning på mannen. Vad han sade, lät ingalunda otroligt. Det låg alldeles i arten av vederdöparnes lära och stod på det närmaste i överensstämmelse med det föreställningssätt, varav den råa massan var mäktig, att med våldsam hand, med eld och svärd driva sina åsikter igenom. Olof insåg även, att intet kunde mera skada den lära, han predikade, än om dessa vederdöpare skulle lyckas sätta sin plan i verket. De påviska sammanblandade lutherdom med anabaptism och skulle otvivelaktigt taga raseriet och förstörelsen i huvudstaden som en yttring av den förra och kasta detta Olof och lutheranerna i ansiktet såsom bevis mot dem.