Det var med en viss iver, som mannen avbröt Olofs spörjsmål, och då han ännu läste tvivlet i dennes ögon, började han ett osammanhängande tal, som åtminstone så till vida förtog vidare frågor i samma riktning, att Olof ansåg honom hava i viss mån förlorat förståndet.
»Gott, gott,» sade han, »det är heller ingen likhet till, att du skulle känna henne. Men nu skall du följa mig till Norrmalm och till Melchior Rink eller vem annan, som predikar hans frihetsläror.»
»De äro många de, mäster Olof! Men viljen I besvara en enfaldig mans spörjsmål, så sägen mig, vad är det för skillnad mellan den frihet I själv prediken och den, som Melchior Rink lärer? Om att nedbryta den gamla kyrkan, därom talen I båda, därutinnan ären I då av en tanke. Helgon, kloster, munkar och nunnor och alla välgödda prelater, dem utropen I båda som antikrists anhang! Friheten prediken I ock båda, huru skall den enfaldige veta vem av eder det är, som har rätt?»
Olof såg med förvåning på frågaren, som förrådde en klyftighet, långt utöver vad man hos honom kunnat vänta, och det spörjsmålet hade länge utgjort föremålet för Olofs egna tankar. Han fann därför frågan helt naturlig, ehuru han visst icke väntat den från denne ringe mans läppar.
»Din fråga,» sade han, »vill jag besvara med en annan. När stormen går och skeppet arbetar i svåra brottsjöar, seglen slitas i stycken och skummet yr från bränningar runt omkring, vem skall styra skeppet, när alla äro lika goda?»
»Han, genom vilken Herren talar!» svarade mannen mycket bestämt, och hans anlete syntes nästan lika livat, som när han såg på Christina.
»Och huru kännen I honom?» sporde åter Olof. »Vem som helst av eder kan ju stiga fram och säga: hören mig, ty genom mig talar Herren! Alla vilja uttala Herrans vilja, och ingen vill lyda, och under tiden går skeppet i kvav. Se, det är skillnaden mellan min frihet och eder, att jag vill vara fri nedanom Herren, I viljen vara det ovanom Honom!»
»Och huru kännen I Herrans vilja, mäster Olof?»
»Av hans egen mun, gamle, av hans ord i den heliga skrift.»
»Det gör Melchior ock, det gör Carlstedt, den gudsmannen, som Melchior kallar för mästare, det gör Luther!»