»Predikar han icke nu i Sanct Görans kapell?»
Mannens leende fick vid denna fråga ett uttryck av både tvivel och visshet. Han tycktes besinna sig, om han skulle svara eller icke, men så kom han att kasta ögat på Christina, som ännu stod kvar uppe på altartrappan, och han sade då med en övertygande ton:
»Om Melchior predikar nu, det vet jag icke, men vad jag vet är, att han och Knipperdollink i den natt, som kommer, skola lägga råd med varandra om vad som i morgon skall ske! Knipperdollinks rop för en stund sedan till männen här inne ... det skedde, menar jag, för att få dem ut härifrån.»
»Och vad skall då ske i morgon?»
»Vad vet jag? ... Kanske det samma som i dag.»
Olof såg skarpt på mannen, men dennes blick var oåtkomlig för någon forskning, och leendet omkring hans mun gjorde, att man icke rätt visste om han talade sanning eller dikt. Hade icke då och då den gamles blick kastats på Christina, då den alltid antog en värma, som icke tycktes lämna utrymme för någon dubbelmening i hans själ, så skulle Olof sannolikt tagit hans tal för enfaldigt snack och föga fästat sig därvid. Men den besynnerliga förändring, som hela hans anlete undergick, när hans öga fästades på Christina, kunde icke undgå att i och för sig fästa Olofs uppmärksamhet, och han frågade därför:
»Känner du jungfrun där vid altaret?»
»Känner ... Vad sägen I, mäster Olof! om jag känner henne ... Gud vare mig nådig, hur skulle jag väl känna henne!»
»Men det synes dock på dig, som om ...»
»Jag arme man ... nej, nej, mäster Olof ... jag känner knappt mig själv, mycket mindre någon annan, och allra minst en ung jungfru ... nej, nej!»