Men draken hade en klo kvar i jungfruns livgördel. Även den klon måste avhuggas, och detta var det arbete, varmed konung Gustaf och hans män gingo fort, sedan befrielsekriget var slutat och konungen på knä tackat Gud för segern vid samma högaltare, där Sanct-Göransbilden stod.
Gustaf Wasas bön såsom konung framför altaret i Stockholms Storkyrka är det första hammarslaget på den länk, som, fullt utsmidd, blev en alldeles ny tid. De följande slagen föllo tätt på varandra. De gällde alla att slita drakens klo ur jungfruns livgördel, att krossa biskoparnes heliga kyrka. När detta var fullbordat, då var de påviskas kyrka grusad, då fanns ej ett spår mer av den gamla draken, då strömmade ett nytt och friskare blod genom den frälsta jungfruns ådror och purprade hennes kind, där hon satt på sin klippgrund med högblå mantel och gullgult hår och blickade mot himlen.
Omkring konungen stodo tvänne män, vilkas namn framför andra gått till eftervärlden såsom starka, kraftfulla och varma kämpar för denna nya sakernas ordning. De voro konungens kanslär Lars Andersson och stadsskrivaren i Stockholm Olof Pedersson. De äro mästersvennerna vid det städ, där den tidens första länk utsmiddes. De stå just i morgonrodnaden till den nya dagen, och sedde på avstånd, synas de liksom antaga jätteskepnader, för att bryta fjällmuren och låta människoanden strömma fritt ut över Guds sköna värld.
Skön är väl skogsbäcken som sorlande ilar fram mellan de höga furorna, skön är väl floden, som med lugnad bölja vattnar leende ängar och bördiga fält, men mesta uppmärksamheten drager dock utan tvivel klippremnan till sig, där skogens lekande barn, efter att hava växt till högre kraft, bryter fram och i yrande skum störtar sig ned utför branten. En sådan brytningstid var den, som omfattar de första åren av Gustaf 1:s regering. Det nyas vågor vräka mot det gamlas klippvägg, och denna rämnar för en oemotståndlig kraft, och den nya tiden bryter igenom.
Mitt i denna tid av storm och strid ligger den händelse, som vi här nedan i korthet försökt skildra.
Mer än ett år var förflutet, sedan Sveriges nyvalde konung höll sitt högtidliga intåg i sin huvudstad och gick in i dess Storkyrka och knäböjde och bad framför högaltaret.
Det är söndag. På predikstolen, till utseendet liknande en korg, står predikanten, och kyrkan är full av åhörare. Predikan är nära sitt slut. Med levande kraft och en kärnfull vältalighet har predikanten utlagt och förklarat dagens text. Åhörarnes blickar hänga liksom fast vid hans läppar. Det är alldeles tyst i kyrkan, man vill icke gå miste om en stavelse av slutorden.
Bakom en pelare befunno sig tvänne munkar av svartbrödraorden. De hava kapuschongerna uppdragna över sina huvuden och stå orörliga som bildstoder, men deras blickar brinna, — om det var av hänförelse eller av motsatta känslor, var icke lätt att avgöra, och ingen lade heller synnerligt märke till dem, ty allas tankar voro fästade vid predikan. Därför hade de båda munkarne kunnat så småningom förflytta sig från kyrkans ingångsport fram emot koret, där predikstolen var uppförd, och där de stannat orörliga och, som det tycktes, helt och hållet upptagna av predikantens ord, även de. Men lika omärkligt, som de verkställt sitt framåtskridande, lika omärkligt började den ene munken vrida sig åt sidan, tills han stod med de brinnande ögonen vänd utåt kyrkan, ansikte mot ansikte med största delen av de övriga åhörarne.
Pelaren befann sig dock mellan dem och åhörarne, så att nedifrån kyrkan kunde man endast då och då se ett munkhuvud luta sig fram bakom pelarkanten, men flyktigt och snart försvinnande. Många gånger hade dock icke munken lutat sig fram och med blicken överfarit mängden, förrän han närmade sitt huvud till sin grannes och viskade: