»Jag har funnit henne!»
Den tilltalade gjorde en omärklig rörelse åt sidan, för att också få sikte på henne, som blivit funnen, och den förre tillade upplysande:
»Vid tredje pelaren från koret, invid den gamla kvinnan!»
»Heureka!»[1] viskade den tilltalade tillbaka.
Nu slogos kyrkoportarne upp, och en vild, skrålande massa rusade in, undanträngande alla, som stodo i vägen. Det var en utvald skara av Stockholms drägg, ty sådan fanns då liksom i våra dagar. I spetsen gingo de djärvaste, svängande över sina huvuden tjocka knölpåkar och utösande de förfärligaste eder. Predikanten avslutade sin predikan med en framställning av den sanna friheten att utan människofruktan göra det Gud bjuder, och såsom vanligt var den tiden att tillämpa sitt tal på tilldragelser i det offentliga livet, ordade han om Luther och påven och att den senares anhang klagade på den förre, såsom skulle han predikat om frihet för att draga folket till sig. Men det vore lika orätt att skylla Luther för de våldsgärningar, som följt av hans predikan om friheten, som det vore att anklaga smeden för de våldssår, vartill det av honom smidda svärdet missbrukades. Man måste fatta, vad frihet vore. Den som icke vill lyda någon överhet, utan ville, att alla skulle vara lika goda, och att ingen skillnad skulle vara mellan fattig och rik, lekt och lärd, han missförstode friheten. Den sanna friheten födde ordning, den falska oordning. Men den verkligt frie mannen är mänsklig ordning undergiven för Herrans skull.
Denna predikan var så mycket betydelsefullare, som just vid denna tiden oordningar av den betänkligaste art rådde i Stockholm. Det var just till följd av missförstånd om den frihet, som Luther och hans lärjungar predikade och som utgör kristendomens väsende, det var till följd av en oriktig uppfattning av denna frihet, som några fanatiska män i Tyskland börjat predika om avskaffandet av all överhet, ej blott världslig och andlig, utan i viss mån även själva Bibeln. »Bokstaven dödar, men anden gör levande,» det var deras lösen, och därmed ville de göra den satsen gällande, att även bibelordet kan binda, betvinga och göra den fria anden ofri. I människans själ skriver Gud av evighet sin bibel och denna bibel är den enda heliga, menade de. Tillföljd därav kunde en var, som kände sig manad av Herrens ande, uppträda och tolka Herrans ord, utan avseende på det, som den gamla bibeln innehöll. Det var, som vi finna, en slags bibelöversättning efter egen behaglig melodi, och översättarne voro allehanda gott folk, skräddare och skomakare och för övrigt vem som helst, som inbillade sig vara fattad av Guds ande.
I överensstämmelse med deras begrepp om friheten var det orätt att döpa barnen, emedan de ej kunde fritt bestämma över sig själva, och därför omdöptes en var, som sällade sig till dem, varav de erhöllo namnet: vederdöpare.
På sommaren detta år (1524) hade en skara av dessa vederdöpare kommit till Stockholm, och i spetsen för dem befunno sig en buntmakare Melchior Rink och en krämare Bernhard Knipperdollink. Konungen uppehöll sig i södra delen av riket, aktande draga ned till Malmö, där han skulle sammanträffa med konung Fredrik i Danmark, och hans frånvaro gynnade i hög grad de främmande svärmarnes företag. Det var företrädesvis på Norrmalm de höllo sig. S:t Görans kapell, eller den nuvarande Johannis kyrka, togo de helt och hållet i besittning för sin räkning, och det dröjde ej många veckor, förrän de hade det lägre och okunniga folket i sina händer. Någon övertygande bevisning kunde naturligtvis icke komma i fråga i deras predikningar, då predikanterna utgjordes av idel okunniga män, men vad som fattades i ord, ersattes av skrik och häftiga åtbörder. Deras uppträdande verkade nästan på samma sätt, som S:t Veitsdansen, eller som predikosjukan i våra dagar.
En skara av dessa vederdöpare var det, som nu stormade in i Storkyrkan.
Predikanten var ingen annan än stadsskrivaren i Stockholm, mäster Olof Pedersson, den ene av svenska kyrkans tvänne reformatorer. Att han blev avbruten i sina predikningar var alldeles icke något ovanligt. Det hade hänt mer än en gång, att han blivit ordentligt överfallen, där han stod i sin korg med Guds ord på sina läppar, och han hade med knapp nöd kunnat komma ned från predikstolen. Men ingen hade sett honom blekna; tvärtom strålade i dessa ögonblick hans öga klarare och hans röst framljungade orden med högre majestät. Det var icke utan, att mången dragits till den kraftfulle mannens lära, just på grund av den makt, som alltid ligger i det fritt erbjudna offret av människans liv till bekräftelse på den offentligen uttalade bekännelsen. Det var en stråle av martyrernas gloria, som i sådana ögonblick belyste mäster Olofs allvarliga anlete.