Icke heller nu rördes ett drag i detta anlete, när den råa hopen rusade fram; och när de främste hunnit fram under predikstolen, just som han uttalade slutorden; »si, sådan är den frihet, som Kristus och Paulus hava predikat!» — höjde sig en hes, skrovlig röst ur hopen och ropade:
»Det ljuger du, mäster Olof, som en listig skalk!»
Det var liksom att uppdraga dammluckan för en hotande fors. Den ene började skrika om den andre: »Ned med dig, du arge skalk!» — »Ut med den falske läraren!» — »Han ohelgar Herrans tempel!» — »Ut med honom och ut med all den hedniska grannlåten!» — Så ljöd det från hundrade munnar, och de vilda, vanvettiga blickarne rullade från predikanten till helgonbilderna, som prydde altarne och väggarne.
Men den starke mannen på predikstolen, som väl visste, att ett ord till svar, ett ord till lugnande av den upprörda massan, skulle varit att gjuta olja på elden och endast giva anledning till en uppenbar strid och blodsutgjutelse, lutade sig ned och bad, och sådant var hans välde över de övriga åhörarne, att även de var för sig lutade sig ned till att tyst bedja.
Det blev en stunds uppehåll i oväsendet. Helgedomsstörarne, av vilka en stor del voro halvrusiga, blickade med en viss förvåning omkring sig. Det tycktes slå dem såsom något ofattligt, att varken predikant eller åhörare läto störa sig av dem.
Då hördes mäster Olofs mäktiga stämma, dämpad och högtidlig, uppläsa Herrans bön, och allt tystare blev det, och allt mera besvärade tycktes påkmännen bliva. Men plötsligt höjdes åter den skrovliga stämman och utropade:
»Vad, bröder, skola vi så låta honom häda Gud och friheten! Äro vi icke alle gripne av Guds ande, kan icke vem som helst av oss stiga upp i korgen och predika, så att stenarne skola gråta därvid? Upp, upp I Gideons män ... vräken undan den förvillaren!»
Medan han ännu talade, kom en sten farande upp mot predikstolen. Den for blott en fingerbredd ovanom mäster Olofs huvud och träffade Guds moders bild, som var uppställd strax bakom predikstolen. Bilden skrällde till, och med ett hemskt brak föll den vänstra armen med Jesusbarnet i golvet. Hesa bifallsrop följde på stenkastet, och snart slungades både stenar och käppar upp emot predikstolen. De övriga åhörarne sutto liksom förlamade av skräck och fasa. Ingen kom sig rätt för med något. Att möta våld med våld var väl en tanke, som uppstod hos mången allvarsam borgare, och hade blott ett ord i den syftningen sluppit över mäster Olofs läppar, hade en förfärlig strid uppstått i kyrkan.
Men mäster Olof hörde ganska tydligt av ropen mot helgonbilderna, att det här icke var hans vanliga fiender, de påviske, som reste sig upp emot honom, och i första överraskningen kunde han ej betrakta saken annorlunda än som ett sorgligt misstag. Så väl han, som kyrkoherden i Storkyrkan, vilken också var lutheran, hade i allmänhet stått handfallne vid vederdöparnes uppträdande. De hade hört deras predikan och de hade med varandra strängt sökt utreda deras läror, vilka vederdöparne själva påstodo vara en naturlig frukt av den frihet, som Luther predikade. Denna frihetslära hade förvillat dem. Först i de senast förflutna dagarne hade Olof mera av en ingivelse än av klart utredda förnuftsskäl, kommit till den övertygelse, som han i denna dags predikan sökt utlägga. Emellertid hade det aldrig från vederdöparnes sida satts i fråga någon förföljelse mot de lutherska prästerna. Dock var det för Olof klart, att i samma stund han i ordningens namn uppträdde mot deras lära, var kriget förklarat mellan honom och dem. Men detta hade ännu icke skett, och av den predikan, han nyss slutat, hade vederdöparne icke hört mer än slutorden.
Sedan han slutat sin bön, såg man honom uppräcka de sammanknäppta händerna mot höjden, och hans läppar rörde sig, som om han mitt under faran av stenkastningen velat anropa Herran om nåd och kraft att visa, huru maktlösa dessa anfall voro, när de riktades mot förkunnaren av Guds eviga sanningar. Så uppfattades hans bön av alla, och de hänfördes av detta snart sagt överjordiska lugn. Åsynen av hans bleka, kraftfulla anlete mitt under stormen var den bästa predikan, ett bekännelsens halleluja!