Han gick ned från predikstolen.
Nu skulle först den vildaste striden börja. En mängd kraftfulla borgare trängde sig fram till pelaren för att skydda sin predikant, och den skränande skaran vrålade som lössläppta vilddjur, sträckande de påkbeväpnade händerna mot höjden.
Ett skrik av fasa hördes från kvinnorna, vilka skyndade ut ur kyrkan, det fortaste de kunde. Endast vid tredje pelaren från koret befunno sig ännu tvänne kvar. Den ena var en äldre kvinna, vilkens anletsdrag, omgivna av den mörka huvudbonaden, talade om ett fromt och undergivet sinne. Hon höll sina händer sammanknäppta, men hennes läppar skälvde och en tår smög sig utför de fårade kinderna, när hon bad. Vid hennes sida knäböjde en ung flicka. Även hennes ansikte var blekt, och den häftigaste oro flammade ur hennes stora djupblå ögon. Hennes drag voro fina, dock mera kraftfulla än mjuka. Hon riktade sin blick ofrånvänt på pelaren med predikstolen, som Olof nyss lämnat, och på den sammanträngda hopen av män där nedomkring. För betraktaren tog det sig ut, som om hon varje ögonblick varit färdig att ila fram till hjälp och skydd för den hotade. Båda dessa kvinnor voro de, som i så hög grad väckt munkarnes uppmärksamhet.
Dessa stodo ännu kvar vid sin pelare. De hade blott vikit åt sidan omkring den samma, allt efter som den vilda hopen ryckt fram, så att de, osedde av denna, nu befunno sig på pelarens motsatta sida.
»Nu är ögonblicket inne,» viskade den, som först blivit de båda kvinnorna varse, »och jag tvivlar icke, att mitt uppdrag skall lyckas.»
»Pax vobiscum!»[2] genmälte den andre, »det är hög tid!»
»Jag träffar eder sedan hos vår fader!»
»Hos fader ärkebiskopen, som avtalat är!»
Därmed skildes de båda munkarne åt. Den sist talande smög sig utefter pelarraden oförmärkt ut ur kyrkan. Den andre gick med snabba steg tvärt över till motsatta sidan, dock ivrigt därunder seende sig åt sidan, om han skulle vara bemärkt av någon framme vid predikstolspelaren. Detta var emellertid en onödig fruktan. Ty där framme hade man helt annat för händer. Men många funnos ännu kvar i kyrkan, både karlar och kvinnor, vilka icke kunde förmå sig att lämna sina platser, förrän de sett, huru den inledda händelsen nådde sitt slut. Dessa voro ävenledes så upptagna av vad de hade för ögonen, att de icke märkte munken.
Han befann sig snart alldeles vid sidan av den unga flickan. Men även här hade han försiktigt valt sin plats bakom pelaren, och slumpen ville, att den, han sökte, just befann sig invid denna med den gamla kvinnan på andra sidan om sig.