»Frukten intet,» sade han halvhögt, men med en övertygande och faderlig ton, »frukten intet, fromma jungfru, denna gången skall intet ont vederfaras mäster Olof!»
Flickan flög till vid munkens ord, som en skrämd hind. Hon fästade sin blick på talaren, som om hon velat fråga, vem han var. Men munken besvarade hennes outtalade spörjsmål med ett milt leende.
»Kännen I icke pater Robert?» sade han, och när han såg, att flickan kände honom, tillade han: »jag har ett ord att säga eder, jungfru Christina, ett ord, som I säkert skolen tacka mig för!»
Ett eget leende, men helt flyktigt, krusade jungfruns läpp, under det hon såg ned framför sig.
»Det gäller mäster Olof!» fortsatte munken.
Flickan tycktes bliva mera uppmärksam, men ännu yttrade hon intet.
»Det gäller hans framtid!» sade åter munken. »Jag är hans vän för hans faders skull, I veten det väl, och jag svär det vid Guds heliga blod, jag vill endast arbeta för hans lycka. Viljen I hjälpa mig, jungfru Christina?»
»Jag!» frågade flickan helt bestört.
»Ja, I kunnen det ock.» Han gjorde ett uppehåll, varunder hans blick tycktes tränga ned i djupet av flickans själ, och därpå tillade han: »I viljen det ock!»
»Och vad är det då, I begären av mig?»