»Att I skolen förmå mäster Olof att infinna sig i Gråmunkeklostret i dag!»
»Gråmunkeklostret?»
»Ja, klockan 3 i eftermiddag väntas han där av goda vänner, som beslutat göra allt för hans väl ... sägen mig till, jungfru, att I beviljen min begäran ... I viljen fråga, varför jag icke talar vid honom själv. Jag har gjort det, men han har avvisat mig; han sätter icke tro till mina ord! Eder skall han tro, eder skall han icke avvisa, och I kännen mig ...»
Allt detta yttrades mycket fort, och den unga flickan, vars sinnen helt naturligt voro upptagna av ett ämne, som på det närmaste slog in med det, varom munken talade, hade för stunden intet att invända. Den fara, som hotade mannen, om vilkens räddning och framtida lycka munken talat med en visshet och förtröstan, som om han lånat den bäste vännens blickar och röst, gjorde att hon, utan att närmare besinna hans begäran, beviljade den.
Ett förfärligt skrik framme vid pelaren liksom beseglade hennes löfte. Häftiga slag av käppar mot varandra dånade där fram ifrån, och den grova stämman, som först höjts under predikan, hördes ropa, överröstande alla andra:
»Nu är din timme kommen, hund ... du skall sent åter uppstiga i din korg.»
Mera förnam hon icke. Från predikstolspelaren spredo sig de stridande utåt hela kyrkan. Det hela övergick till ett förfärligt skuggspel. Munken, den gamla kvinnan, mäster Olof, allt sammanrördes till en oredig massa. Hon förlorade medvetandet och sjönk ned vid pelarens fot.
Men templet genljöd av stridens lössläppta andar. Allt, som kunde fly, vek undan. Den gamla kvinnan fattades av ett par starka armar och fördes, hon visste ej huru, bort från den anstormande hopen. Det var en man av ett besynnerligt utseende, som räddade henne. Han hade kommit in i kyrkan med vederdöparne, och han hade följt med dem fram mot predikstolen, men där hade han stannat och snarare försjunkit i åskådandet av den oförfärade innehavaren av predikstolen, än han genom förnimmandet av dennes ord blivit gjord overksam. Gripen av andakt tycktes han dock icke vara. Ögat var väl fästat på mäster Olof, men blicken var uttryckslös, och munnen drog sig nästan till ett leende. När de andra rusade fram, stod han ännu kvar. Först när han hörde anförarens tillrop, for han upp och ville åstad. Men därvid hade han kommit att kasta en blick åt det håll, där de båda kvinnorna, vilka utgjort föremålet för munkarnes uppmärksamhet, befunno sig, och hans blick stannade på den unga flickan. Nu var den icke uttryckslös mera. Nu tändes däri en låga, så varm och klar, att den spred ett skimmer över hela det pussiga anletet. Man såg varken det toviga, gråstripiga håret eller det vårdslösade skägget, så genomvacker var denna blick.
Var det någon länge sedan försvunnen barndomsbild, som vaknade till liv i drinkarens hjärna, eller var det något ord ur mäster Olofs bön, som förirrade sig dit och, i förening med anblicken av det sköna, jungfruliga anletet, tände en gnista av ljus till ett kommande bättre? Själv gjorde han sig visst icke reda därför. Ett slag på axeln av en bland de andra påkmännen förde honom åter till verkligheten, och åter infann sig det slöa leendet och den uttryckslösa blicken. Emellertid deltog han icke i oväsendet efter predikans slut och anfallet på mäster Olof. Men när svallvågen av fridsstörarne vände sig utåt, då var han en bland de första, och åter kom hans blick att söka de båda kvinnorna vid pelaren.
Det ungdomliga anletet var då försvunnet, men den gamla stod kvar, skälvande och dödsblek. Och den försupne mannen var ögonblickligt vid hennes sida och så gott som bar henne ut ur kyrkan. Men där lämnade han henne och skyndade åter in i kyrkan, varifrån man hörde rop att storma och utkasta »avgudabilderna», varmed menades alla bilder och målningar av helgonen samt övriga kyrkoprydnader.