När hon väl befann sig i det fria på planen utanför kyrkodörren och såg sig omkring, var hon ensam. Flyende män och kvinnor störtade förbi henne. Hennes första tanke var Christina, och hon ropade till de förbiskyndande, spörjande efter henne. Men ingen hörde henne, och om någon hörde henne, kunde ingen upplysning om den försvunna lämnas.
Ett häftigt slag från sidan av något, som utkastades genom kyrkodörren, kastade omkull henne. Dock hörde hon tydligt, huru en kraftig röst inom kyrkan ropade:
»Sluten upp, vänner, i frihetens namn! I dag är icke tid för vårt arbete, men i morgon ... i morgon skola vi komma dragandes i tusental och rensa templet från alla avgudabilder. Följen mig nu till kapellet, där skall den gudsmannen Melchior Rink säga oss, huru vi skola gripa verket an och föra det till ett gott slut.»
»Knipperdollink, Knipperdollink!» ropade den vilda hopen, »vi följa dig till kapellet, till Melchior och sedan till mäster Reinhardt!»
Därpå strömmade den yrande skaran ut ur kyrkan, hon trängdes vid dörren, hon skrålade och väsnades. Den gamla hörde och såg allt, där hon låg, men ägde ej förmåga att röra sig ur stället.
När slutligen allt blev tyst och hon såg sig omkring, voro kyrkoportarne stängda. Hon reste sig sakta upp. Vid hennes sida låg den heliga jungfruns avslagna arm med Kristus-barnet.
Kvinnan korsade sig och linkade sakta bort mot sitt hem.
II.
Vid S:t Görans-bilden.
När Christina uppvaknade ur sin svimning, strömmade tonerna av en skön musik genom tempelvalven, liksom renande och helgande efter missljuden av de händelser, vilka kort förut återklungit mot dem. Det varade en stund, innan hon rätt kom till sig själv. Motsatsen mot den förfärliga verklighet, som rådde, när hon tillslöt ögonen, och det himmelskt ljuva intryck, som orgeltonerna nu utövade på henne, var för stor, för att hon med ens skulle kunnat reda sina tankar.
Småningom stod dock allt klart för henne, och hon reste sig upp. Hon såg sig omkring. Kyrkan var tom. Ingen levande varelse syntes, vart hon kastade blicken. En kort stund stod hon stilla, villrådig, vart hon skulle vända sig. Men plötsligt gömde hon sitt ansikte i sina händer, liksom behövde hon detta för att samla sina sinnen. Så förflöto åter några ögonblick. Men så lyfte hon upp sitt huvud och skådade fram emot högkoret, där Sanct-Görans-bilden stod. Hon tryckte den vänstra handen mot sitt hjärta medan den högra höll fast hakbanden under hennes huvudbonad.