Hon nalkades beslutsamt högkoret, men hennes gång var högtidlig och hennes blick strålade av en underbar glans. Och allt därunder brusade orgelns toner sakta och vemodsfullt genom valven.
Christina gick förbi Sanct-Görans-bilden och fram emot högaltaret. Men här stannade hon plötsligt, och en dödlig blekhet betäckte hennes drag.
Vid altarrunden satt en man med nedböjt huvud, alldeles försjunken i sig själv. Han hade ej hört den annalkandes steg, han såg henne ej, när hon stod framför honom. Även han tycktes behärskad av den himmelska ljuvhet, som tonerna utbredde i templet. Det mörka håret var tillbakastruket och nedföll över den svarta kragen på rocken, vilken, lång och fotsid, var öppen framtill och föll i rika veck omkring den vänstra, mot altartrappan vilande handen. Mot den högra vilade huvudet. Det var en skulderbred, kraftfull skepnad, och de regelbundna anletsdragen talade om en ande, som motsvarade denna kropp.
Man hade kunnat fråga, när man såg honom sitta där stel och orörlig, om det var ett ögonblick av domning och förslappning, eller om det var ett inre själsarbete, som under den yttre stillheten kämpade sig till klarhet. Förruttnelse och liv ligga nära varandra, och båda utvecklas tyst i jordens sköte. Blommans frö gror vid sidan av den kropp, som upplöser sig atom för atom.
Den unga flickan sammanknäppte sina händer, och hennes läppar rörde sig, som om tankar stigit upp ur hennes hjärta för att låna ljud och antaga form på den svällande purpurn. Men säkert bevingades de i samma stund, de föddes, och flögo bort, ty intet ord blev hörbart. Men hennes öga följde mannens anletsdrag med en uppmärksamhet, som gränsade till hänryckning. Icke den mest omärkliga ryckning i munvinklarne, icke den obetydligaste rörelse av de hopdragna ögonbrynen skulle hava undgått henne.
Plötsligt sprang mannen upp och utsträckte sina händer mot altaret.
»Nej!» utropade han, och hans stämma klang så full och melodisk vid orgeltonerna, vilka flöto tillsammans just nu till ett underbart skönt ackord, »nej ... det är din vilja, Herre, och jag är din tjänare ... gånge din vilja fram, och må människan krossas därvid!»
Han sammanknäppte sina händer, och det högburna huvudet nedsjönk mot hans bröst. En kort stund förgick, så vände han sig om, och hans blick föll på Christina. Hans öga var strålande och klart. Kampen var utkämpad inom honom, han hade kommit till klarhet med sig själv. Ett leende, fullt av allvar, upplyste hans anlete, när han nalkades jungfrun.
»Ditt beslut är då taget, Christina?» sporde han, i det han fattade hennes hand.
Flickan svarade intet. Hon skälvde till, och en rodnad färgade hennes marmorvita kind. Denna fråga hade hon synbarligen icke väntat sig.