»Du skulle ju giva mig svar i dag, Christina, och här vid Sanct-Görans-bilden, här framför Guds altare, var det icke så? ... Och likväl, du vågar ej se på mig, din hand darrar ... Ack, bliv ej rädd, Christina, frukta ej att såra mitt hjärta; ditt nej föder fred, ditt ja är stridens lösen, och jag är redo till bägge. Min sak vilar i Guds hand, och min strid är hans ...»
»Olof!» stammade den upprörda flickan och sökte dölja de frambrytande tårarne mot mannens hand, som hon omfattade med båda sina och krampaktigt tryckte mot sina ögon.
»Du är upprörd, Christina!»
»Vad du talar om, Olof!» återtog Christina, upplyftande sitt huvud och trofast blickande i Olofs mörka öga, »vad du där talar om, det är mig icke svårt att svara på ... i liv och död vill jag vara din!»
»I liv och död!» upprepade Olof, milt forskande i flickans sköna anlete, medan en stråle av innerlig frid utbredde sig över hans panna och log ur hans allvarliga ögon. »I liv och död, säger du ... och har du noga besinnat, vad de orden innebära, har du besinnat, att den värld, i vilken vi leva, skall kasta över dig förbryterskans dok och brännmärka mig som en gudsförnekare och helgedomsbrytare ... har du betänkt allt detta. Dina vänner skola sky dig, de välsinnade beklaga dig och tiga, de illasinnade utsprida ont tal om dig, och kanske ... kanske skall till slut din Olof lida bålets nesliga död, och du själv ...»
»Var är ditt mod, min Olof,» avbröt Christina eldigt. »Så har jag trott, att Gud är mäktigare än människor, och skall icke själva bålets flamma med väldig tunga förkunna hans makt och ropa: du död var är din udd, du grav, var är din seger. Ack, du känner då litet den Christina, som du gjort delaktig av ditt hjärtas rikedom, om du tror dig behöva ställa till mig slika spörjsmål.»
»Christina, Christina, dina ord fylla mitt hjärta med mod och förtröstan ... Du vill då bliva min brud, du känner dig äga styrka nog att vid min sida, som min hustru, bära hånets tunga börda, du känner dig äga styrka att gå i döden med mig för den Gud, vars tjänare jag är och vill bliva, så länge han behöver min skröpliga tunga?»
»Ja!» viskade Christina och lutade sig emot Olof, som sammanknäppte sina händer över hennes huvud och kysste henne på pannan.
»Så vare det då sagt, det ordet, som skall gälla,» sade han med rörd stämma, »och Herren höre oss och give oss sin välsignelse!»
Orgelspelet hade upphört. De sista tonerna summo ännu genom valven, men bortdöende liksom en andesuck. En stund förflöt, utan att någondera yttrade ett ord. De förstodo varandra, deras hjärtan kände, deras själars ögon sågo det samma, vad gjordes dem väl behov av ord!