Men ifrån orgelläktaren framlutade sig ett huvud vars ögon tycktes vilja sluka de båda vid altarrunden. Huvudet försvann snart, och något därefter hördes steg utför trappan till läktaren och de närmade sig hastigt fram till altaret. Ju närmare de kommo, desto tystare blevo de, men om detta var föranlett av försiktighet, så var denna alldeles icke av nöden, ty de, som av stegen icke borde störas, befunno sig i en sådan sinnesstämning, att de förnummo intet av dem.
Det var mannen med den uttryckslösa blicken, han, som log när stridsropen ljödo som högst, men vars öga glänste så varmt vid åsynen av den unga flickan. Han stannade bakom en pelare, och hans blick förrådde den högsta oro. En feberfrossa genomskakade honom, och han måste hålla sig fast vid pelaren för att icke falla.
»Och nu, Christina,» hördes Olofs stämma, »nu må vi skiljas åt. Gå hem till min moder. Där vilja vi träffas i eftermiddag, men om så icke sker, så säg ett tröstens ord till den gamla och bed en bön för min själ ...»
Med uttryck av den högsta bestörtning såg Christina upp på Olof, men innan hon hann giva sin ängslan luft, fortsatte denne:
»Du hörde och såg, vad som timade i dag! Att jag undgick döden, var mer, än jag kunde hoppas. Men jag får ej vila, jag måste verka min Herres verk, vaka och strida ... Jag går härifrån till Norrmalm, jag måste slunga sanningens ljungeld ut bland de förvillade ... Varken för Gud eller min konung skall jag kunna svara, när de spörja mig till, om jag uppfylt min plikt mot denna yrande skara. Se, jag förvillades även jag av den skenbara sanningen i deras lära, men när jag funnit det rätta, får jag icke tveka ...»
»Men du går en säker död till mötes!»
»Det står i Guds hand ... kommer jag icke, så var tröst, Christina, där uppe träffas vi åter! Och du är stark och modig, jag ser det i dina strålande ögon, men min gamla moder är svag och behöver stöd ... Bliv ett stöd för henne, Christina, och hälsa min broder Lars, när han kommer, och giv honom gott reda för vad jag talat och gjort i Herrans namn! Gråt icke så, du måste tidigt vänja dig vid den tanken, att din Olof är en stridens man, och hans brud må alltid jubla av segerglädje, ty hon måste älska min ande och icke min bräckliga kropp, och anden skall alltid segra, så visst som Herren lever och så visst som det är Herrans vilja jag verkar.»
Han fattade med båda händerna om flickans och såg henne så innerligt i de tårdränkta ögonen, som om han dock inom sig erkänt svårigheten för det älskande kvinnohjärtat att tänka fröjdetankar, när det gällde den älskades liv eller död.
Men häftiga snyftningar hördes på något avstånd och tunga osäkra steg, som nalkades platsen, där de båda unga befunno sig. Olof såg upp och fick sikte på en liten i rock höljd man, med ett ansikte, vars hängande kinder och rödfärgade näsa tydligt tillkännagåvo, att han förde ett utsvävande liv. Han hade kastat sig på knä straxt invid helgonbilden och vågade knappast se upp emot altaret, framför vilket den livsstarke härlige mannen stod med den rodnande jungfrun vid sin sida. Den luggslitna mössan, med sina vid öronen utskurna och uppvikta brätten, vilka en gång varit försedda med bräm av något dyrbart skinn, fördes med snabbhet i en krets mellan hans magra fingrar, och gråten stod honom i halsen, medan tår på tår föll ned utåt hans kinder och skägg.
Olof gick fram emot mannen och lade sin hand på hans skuldra.