»Peder Dobblare har själv erkänt giltigheten av detsamma,» inföll franciskaner-ministern. »Han har i vittnens närvaro avlämnat ett fullgiltigt intyg på sitt bifall till Ingewalds förordnanden, och detta intyg har vårt kloster i förvar, men, Gud bättre, det båtade oss föga, ty Peder försvann samma dag som Ingewald Torstensson dog. Hans kläder funnos vid Skeppsbron utanför ringmuren, det var en av dagarne vid konung Christians kröning. Den olycklige hade, efter all sannolikhet, själv förkortat sitt liv.»
»Och till följd därav,» tillade Gert Bryningh, »kom egendomen i Hans Pederssons ägo.»
»Än I själv, Gert Bryningh,» sporde ärkebiskopen, »gören I icke några anspråk på Ingewalds gods?»
»Nej, nej, eders nåde, jag har avstått ifrån alla anspråk; min frändes själaro är mig av högre värde, än det lumpna guldet, och jag har själv i testamente förordnat att det lilla jag kan lämna efter mig skall tillfalla detta heliga kloster.»
Ärkebiskopen sporde vidare om orsakerna till det märkliga testamentet av Ingewald, vilken genom sin sista vilja liksom tvungit sin närmaste frände att försvinna ur världen, men han hade icke mer än uttalat frågan, då brodern guardianen inträdde och anmälde mäster Olof. Guardianen blev stående vid dörren, avbidande sin förmans vink att införa den anmälde, men denna vink uteblev.
Så väl gråbrödernas styresman som biskop Peder och Gert Bryningh sågo frågande på Västerås-priorn, och denne skyndade sig att upplysa, vändande sig till ärkebiskopen:
»Jag har lyckats i mitt uppdrag, vördige fader ärkebiskop, kyrkans farligaste fiende befinner sig här utanför, väntande på företräde!»
Ärkebiskopen hade åter lutat huvudet i handen och tycktes knappt hava förnummit varken guardianens inträde eller priorns ord; men denne fortsatte, utan att låta sig av ärkebiskopens tankspriddhet förvillas:
»Mötet med Gert Bryningh har hindrat mig att omnämna, vad jag fått att veta, allt medan jag sökt utföra mitt värv att ställa kättarne inför eders nådes ögon ... Här är nu en sak, som lägger vikt i vågskålen till det beslut, som nu fattats. ... Här är fråga om att förekomma en dödssynd, ett brott, till sin art farligare för kyrkan, än om hon skulle gå miste om arvet efter den rike Ingewald Torstensson.»
Nu lyftade ärkebiskopen upp sitt huvud och såg forskande på talaren, och även de andre lyssnade med den högsta uppmärksamhet till vad han hade att säga.