»Eller vi begiva oss själva till kansliet,» tillade han, just som herr Johan stod färdig att gå.
Några ögonblick därefter inträdde också konungen i de rum, där herr Lars och de kunglige skrivarne tagit in. I det yttre rummet sutto de senare ivrigt sysselsatte. Konungen gick hastigt genom rummet och inträdde i det inre. Men han vände sig om vid dörren, ty den han sökte, befann sig icke där. På konungens fråga upplyste en av skrivarne, att herr Lars gått ut för en god stund sedan och väl vore att med det snaraste återvänta, ty han hade med missnöje avbrutit sitt arbete.
Konungen gick då in i rummet. På det med papper och skrivelser överlastade bordet låg en halvskriven sida. Det var utkastet till svar å det brev som konungen föregående afton erhållit från Severin Norrby. Till vänster därom låg bibeln uppslagen och även i den lågo några ark papper fullskrivna. Konungen kastade en flyktig blick på dem. De innehöllo början till en översättning på svenska av Nya Testamentet. Med förvåning lade konungen åter ned papperen och gjorde tankfull några slag fram och åter genom rummet.
Någon hördes gå i dörren till yttre rummet. Konungen stannade och lyssnade, och när han vände sig om, stod mäster Lars kanslär på dörrtröskeln.
Det var en lång skepnad, helt och hållet mörkklädd. Hans ansikte var långlagt med kraftfulla drag. Den breda, höga pannan med sina djupa fåror, de djupt liggande men själfulla ögonen talade om, att en rikt utrustad och upphöjd ande bodde där inom, medan det gråa håret, som stack fram under flöjelskalotten, gav det hela ett uttryck av lugn och förmildrade det drag av skärpa och oböjlighet, som var utpräglat omkring hans mun. För ögonblicket syntes herr Lars vara upprörd, och han bemödade sig tydligen att synas lugn, när han fick öga på konungen.
»I haven brevet till herr Severin färdigt?» sporde denne.
Herr Lars gick fram till bordet och fattade den där liggande uppsatsen samt genomögnade den och tycktes eftersinna innehållet av varje ord, innan han svarade. Detta kunde icke annat än väcka konungens förundran, som han icke heller på minsta vis bemödade sig om att dölja, och när slutligen kanslärn rev sönder brevet, började det flamma i konungens öga.
»Nej, nådige herre,» svarade kanslärn, »jag har det icke färdigt. Det jag här hade nedskrivit, var efter min första uppfattning av ärendet, och innan jag hade hört eder tanke. När jag närmare eftersinnar saken, vill jag icke föreslå, vad jag i den förstörda skrivelsen hade ämnat.»
»Det är något olikt eder, mäster Lars,» sade konungen tydligen blidkad, men med en forskande blick. »Och vad haven I ämnat föreslå mig?»
»Jag hade tänkt, att herr Severins anbud till eder att bliva eder man, borde bemötas med all vänlighet, och jag tänkte mig tillika, att ett möte mellan eder, nådige herre, och honom skulle lättast och bäst hava lett till målet ...»