»Jag ... jag vet icke, eders nåde!» stammade Signe helt försagd.
»Och varför hejdade du icke förföljaren? ... Du tycks eljest hava huvudet på rätta stället!»
»I veten då, nådige herre ...»?
»Ja, jag vet ... och du kan väl aldrig inbilla dig, att din vän har något av mig att frukta?»
»Nådige herre konung,» utbrast Signe, och kunde knappt tillbakahålla sina tårar, »väl är jag icke orädd, men far beror av hans nåde biskopen, och den gamle mannen är hans nåde biskopens stallmästare, och hade han fått se mig här tillsammans med den stackars jungfrun, så hade far fått lämna sin stuga och draga ut i bygden ... Jag stack mig därföre undan, så fort jag fick se, att allt hopp var ute.»
»Menar du då icke mig något förmå mot hans nåde biskopen?» sporde konungen med ett eget leende.
»Ack jo, nådige herre, jag hade genast känt eder ... men solen stack mig i ögonen, när jag lutade mig fram, och förskräckelsen slog mig så, att jag såg blott jungfrun och den gamle.»
»Nå väl, var tröst, mitt barn,» sade konungen och log vänligt mot den darrande flickan, »många gömslen finnas väl i det gamla slottet, men vi skola se till, om vi ej finna både den ena och den andra.»
Med dessa ord gick konungen över gården och fram emot trappan, som ledde upp till den del av slottet, där hans rum voro belägna. Här mötte honom greve Johan och herr Johan Thuresson, vilka vördnadsfullt bugade sig, i det de lämnade rum i den smala dörren. Men de följde honom, ty greven hade åtskilligt att tala med konungen, och Johan Thuresson fick en vink av konungen att göra sällskap.
Det drog om en stund, innan greven lämnade konungen, och denne blev så indragen i samtalet med greven om de viktiga spörjsmål, som denne framlade, att han tycktes alldeles hava förgätit den tilldragelse, vartill han under sin morgonvandring blivit vittne. Men så snart greven hade lämnat rummet, tillsade han herr Johan Thuresson att tillkalla kanslärn.