Den arma Christina var som tillintetgjord. Hon ville fly, men foten vägrade sin tjänst, hon ville ropa, men tungan var som fastlödd vid gommen.
Gert Bryningh å sin sida hade icke ögon för annat än Christina, och i överraskningen att finna henne här framför Stegeborgs slott, i stället för i Stig Pederssons stuga, glömde han allt utom den dyrbara förlust, som kyrkan skulle göra, i fall hans fränka verkligen, såsom hon tycktes hava för avsikt, skulle lyckas undkomma honom. Blixtsnabbt flög det även för honom, huru han låtit bedraga sig av Christinas skenbara medgörlighet, och denna fruktan och denna vrede bemäktigade sig honom så, att han snart sagt besinningslöst störtade fram mot flickan, där hon stod invid den höge riddarens sida.
Denne åter stannade, när han såg den gamle mannens bestörtning och på samma gång den sammanpressade vrede, som gnistrade ur hans ögon och stod att läsa på hans sammanbitna läppar. Trollet, om vilket Signe talat, stod med ens livligt för honom. En hastig blick på jungfrun vid hans sida övertygade honom därom, att han icke misstagit sig.
»Christina!» hördes då en kvinnlig stämma ropa inifrån tornvalvet, och detta rop återgav Christina sin själsnärvaro. Hon sprang med vindsnabba steg över bron och fram emot slottsporten.
»Christina!» ropade den gamle mannen efter henne, men det tjänade blott att till det yttersta påskynda hennes flykt.
Riddaren såg med en viss förundran, vad som tilldrog sig för hans ögon. Även han stod färdig att ropa den flyende tillbaka, som om han känt förtrytelse över, att hon övergav hans skydd och sökte en ovissare räddning på egen hand. Men när den gamle förföljaren skyndade förbi honom och, utan att giva akt på honom, ville ila över bron, då sammandrogo sig hans ögonbryn och det blixtrade i ögat under dem. Hela hans hållning utvisade, att han stod i begrepp att ropa den gamle tillbaka och till och med begagna mera handgripliga medel, för att göra sin vilja gällande. Men plötsligt tycktes han komma till ett annat beslut och gick med snabba steg över bron in genom borgporten.
Här stod Signe och såg med stadig och oförfärad blick inåt borggården.
»Vart begav sig din vän?» sporde riddaren häftigt.
Signe flög till, och när hennes öga föll på riddaren blev hon likblek, och hennes livliga, djärva öga såg rätt ned på stenarne vid fötterna, men hennes händer fingo mycket att beställa med bandet, som sammanhöll hennes tröja.
»Fort, fort, barn,» sporde åter riddaren, »vart tog hon vägen?»