»Men varför frågen I så mycket, stolts riddare? ... jag känner eder icke, I kunnen, I kunnen ...»
»Säg ut ... vad menen I att jag kan?»
»Nej, nej,» återtog Christina, sedan hon forskande sett i riddarens öppna anlete. »I kunnen det icke. Det kom över mig en tanke, att även I kunden bedraga, men det kunnen I icke!»
»Tack för det ordet, mitt barn ... nej, nej, jag vill icke bedraga dig, och jag skall säkert föra dig till herr Lars kanslär och även till kungen, om du vill.»
»Till kungen ... ja, men kungen är så sträng, säger man, och hård, och han har så mycket att tänka på, att han säkert icke skall kunna höra mig. Vad bryr sig örnen om siskans suck i lunden?»
»Dock griper han stundom vesslan, som smyger till den lilla fogelns bo. Kom, kom, jag skall föra dig till kungen!»
Och riddaren fattade leende Christinas hand och drog henne fram ur trädens skugga och ut på den öppna platsen. Christina greps av helt underliga känslor. Så hade hon dock icke tänkt sig, att hon skulle tråda vägen till kungs. Men medan de gingo, sade riddaren intet. Han tycktes bliva allt tankedigrare, ju närmare de nalkades slottet.
När de kommo ned på vägen, som ledde dit, och som var upptrampad och dammig av de många fötterna av hästar och människor, som här dagligen färdades fram och åter, sågo de på avstånd en gammal man komma gående från sjösidan, också i riktning mot slottet.
Christina ryckte till. Hon hade igenkänt Gert Bryningh.
Men också den gamle hade plötsligen stannat, satt handen över ögat, för att bättre kunna se, och han hade sett och igenkänt Christina. Han påskyndade sin gång, han kom helt nära.