»Och viljen I säga, vad som trycker edert sinne, så vill jag hjälpa eder, om jag kan.»
Christina såg upp på den höge mannen. Och där talade någonting så fast och förtroendefullt ur hans öppna, ädla drag, och där glödde något så varmt ur hans talande ögon, att hon icke drog i betänkande att uttala sin önskan för honom.
»Jag önskade få tala med vår nådige herres, konung Gustafs kanslär!» sade hon.
»Det var en önskan, som I lätt kunnen få uppfylld.»
»Icke så lätt, som I menen, nådige herre ... jag vågar ej gå ut ur skogen utan skydd ...»
»Vad skall det heta,» sporde riddaren med blixtrande blick, »får ej en jungfru gå fri till det slott, där konungen gästar? Väl hava vi haft onda tider i Sveriges land, men så långt trodde jag ändock icke, att det var kommet.»
»Jag är en fattig fader- och moderlös flicka,» svarade Christina, som icke rätt visste, om hon skulle så helt och hållet oförbehållsamt yppa sig för den främmande riddaren, och icke heller i hast förmådde finna ett skäl, som kunde förklara, vad hon redan sagt, »och man vill tvinga mig, och man förföljer mig, och nu ville jag genom herr Lars kanslär söka skydd hos konungen.»
»Och varför förföljer man dig, vackra barn?»
»Jag vet det icke ... men jag skall taga doket, jag skall begravas i ett kloster!»
»Kloster ...? Det där artar sig icke så illa, skön jungfru ... Så-å, man vill tvinga eder i kloster, och I viljen icke låta tvinga eder ... Men haven I nu sagt mig så mycket, så sägen mig även, vem som vill tvinga eder!»