»Här hava vi åter,» sade Signe, »ett farligt stycke väg. Här gå många till och från slottet, och vem vet, om icke trollet ock skall denna vägen fram ... Se, därför skall jag nu ensam gå fram till slottet och laga att jag kan få komma till tals med herr Lars kanslären, jag känner köksmästaren, och han skall nog hjälpa mig.»
»Tack, tack, Signe, jag skall aldrig glömma, vad du gjort för mig denna natt ... och Gud välsigne dig därför.»
»Vänta, vänta, jungfru lilla, vi äro ej i land ännu ... det värsta återstår. Om vi här kunde byta dräkt, så kunde du själv gå här över till slottet, men det låter sig ej göra och jag menar min första tanke blir den bästa. Är herr Lars sådan en man, som du sagt mig, så skall han gärna följa mig hit ut, och sedan skall du vara under hans beskydd, och då har det ingen fara ...»
»Det är ock min tanke ... och jag behöver ej bedja dig, att du tänker på, av huru stor vikt det är, att allt sker i god tid ... den gamle kommer säkert till slottet redan tidigt ...»
»Var icke rädd, jag skall binda vingar vid mina fötter ... Sen I någon komma hitåt, så göm eder under granen, men avlägsna eder icke härifrån!»
Med dessa ord lämnade Signe Christina och gick med snabba steg fram emot slottet. Christina stod och såg efter henne, ända tills hon försvann genom slottsporten. Då föll hon på knä, överväldigad av sina känslor, och bad en varm bön, så som Olof hade lärt henne, att, om hennes hjärtas önskan var Gudi tacknämlig, han måtte höra hennes bön och giva henne tröst och hjälp.
»Den synen fröjdar mitt hjärta,» hörde hon en manlig stämma tilltala sig, just som hon slutat bedja och var färdig att resa sig upp.
Det var den ståtlige riddaren, som åhört flickornas samtal och nalkats, när han såg Christina knäfalla. Det var också en vacker syn, som kunde draga en riddares ögon till sig, att se Christinas jungfruligt rena drag, livade av den innerligaste andakt. Ett par tårar lågo och darrade en stund under hennes ögonlock och föllo sedan ned utför den fina kinden, blixtrande som ädelstenar.
»Vad jag gick ut att se, icke trodde jag mig finna en bedjande jungfru,» fortsatte riddaren och fattade Christinas hand samt reste henne upp. »Viljen I säga mig, stolts jungfru, om det var en känsla av tacksamhet, som tog flykt i ord från edra läppar, eller om det var av sorg ... att döma av edert utseende, så skulle jag vilja antaga det senare.»
»Då tagen I icke heller fel, stränge riddare,» svarade Christina.