De avlägsnade sig i riktning öster ut, och Christina och hennes ledsagerska voro befriade från all fruktan.
Men vad betydde dock denna fruktan för upptäckt nu, när hjärtat blivit bräddfullt av namnlösa kval. Vilken förfärlig hemlighet hade ej Christina här kommit på spåren. Och likväl var det helt visst endast den yttersta tråden, som kommit till hennes kunskap. Och ingen, ingen, som kunde varna, som kunde upplysa Olof om den fara, som hotade.
»Ingen!» utropade hon helt högt, utan att tänka på, varest hon befann sig, och ljudet av hennes röst rullade långt bort.
Signe fattade hennes hand och ryckte henne med sig djupare in i skogen.
»Tyst, för alla helgons skull, tyst, Christina!» sade hon helt sakta, »de båda männen äro ej långt borta. Dock tror jag, att vi nu skola vara utom fara. I kännen mäster Olof, Christina ... ja, I behöven ej säga det, jag kände det på den dödskyla, som kom över eder, när junkern talte om försåtet mot honom ... Men nu är ju all fara över, du är ju fri, Christina, och i morgon skall du tala med både kungen och herr Lars kanslär!»
»Ja, jag är fri ... jag är fri!» sade Christina och tog dristigare ut stegen, »och jag kan ock våga ett storverk!»
Så gingo de båda flickorna bland de nattliga skuggorna i skogen på en lång omväg fram emot slottet. När solens första stråle återstudsade från tornspiran, befunno de sig blott några få stenkast från Stegeborgs tornport.
VI.
Konungen och herr Lars kanslären.
Stället, där de båda flickorna befunno sig, skänkte en utomordentligt härlig utsikt över slottet och viken och skogen, och det gjorde på dem ett synnerligt uppfriskande intryck att se, huru dagen föddes och huru det strålande dagsljuset göt sig över sjö och land. De hade stannat vid en hög och yvig fura och voro alldeles upptagna av det vackra skådespelet framför dem.
Men den härliga morgonen hade även utlockat andra älskare av denna trakts skönheter. Ett stycke ifrån trädet, där Christina och Signe stodo, befann sig också en beundrare. Det var en riddare, att döma av hans rika, utskurna dräkt och den dyrbara strutsfjädern i hans huvudbonad. Han stod med korslagda armar och såg rätt ut framför sig. Ett bittert leende krusade hans läppar, men i ögat lekte ett skimmer av vemod. Hans uppmärksamhet väcktes av de båda flickornas steg, och han stod ej längre bort, än han kunde höra varje ord, som de sade, ehuru granen skymde bort honom för deras blickar.