»Listige klerk, jag hade lust att ränna upp buken på dig ... Ja, ja, bliv ej förskräckt, det brådskar inte, allt har sin tid. Nå, det var mäster Olof. Han skall dö som upprorsmakare. Men så hava vi herr Lars kanslären kvar, vilka mullvadsvägar haven I grävt att nå honom?»
»I uttrycken eder något besynnerligt, junker Moritz, men en var har sin smak. Konungen skall själv hitta honom ...»
»Det vill säga, där haven I gjort en krumelur som icke fanden i helvetet kan begripa ... Frukta Gud och gå raka vägen, det har annars varit min sak, det.»
»Också min, också min, junker Moritz ... vi må blott se till, att den raka vägen bär till målet och icke ifrån, se, det är huvudsaken. Eljest så äro biskop Peder och den vördige priorn för Svartbröderna i Västerås mina vägvisare. Jag känner icke huru de hava ordnat sakerna rörande herr Lars kanslär, hans tid är ännu icke kommen, men han träffas naturligtvis först och främst av samma hugg, som rammar hans skyddsling, mäster Olof. När bålet en gång är tänt och lågorna slå mot skyn, så är det ej så noga med den ena eller andra, blott det onda förbrännes i grund.»
»Ja, och ej lämnar os efter sig. Nå, allt har sin tid. Nu har jag fått bud till min herre, herr Severin ... det lyster mig att se, om han skall bli stort klokare på allt detta, än jag. Finge jag råda, så toge jag konung Gustaf bort, när han nu skall rida från Stegeborg till Linköping, eller ock ville jag sätta livet till. Se, det kallar jag att frukta Gud och gå raka vägen. Men I klerker skolen taga ett steg åt höger och ett åt vänster, sticka näsan åt ett håll och händerna åt ett annat, ju större omvägen är, desto bättre, och på det hela taget, är det just det bästa folket, som fastnar i edra fördömda rävsaxar. Vore det ej för edens skull och därför att herr Severin är värd den tro, som jag svurit honom, så, vid mitt goda svärd, jag sade ett ord i rättan tid både till kung Gustaf och även denne mäster Olof. Kungen är en karl efter mitt sinne, och det måste ock mäster Olof vara, efter allt vad jag kan finna.»
»I talen mera fritt, junker Moritz, än som är tillåtligt för den heliga kyrkans stridsman.»
»Din heliga kyrka vill jag icke offra ett ruttet kålhuvud för, och det är icke din förtjänst, att jag icke klyver din tjuvanacke här på stället, din gamle skalk!»
»Heliga Guds moder och alla helgon!» utropade den biskoplige stallmästaren, skälvande i alla lemmar, »ären I junker Moritz, eller har jag råkat ut för en bedragare?»
»Å nej, jag är nog junker Moritz, och det brådskar icke med din bane, Gert ... Men jag kan ej glömma, att I klerker skullen få eder hand med i detta ärende. Nå, den saken kan nu icke hjälpas. Det bräcker till morgon, gamle, och jag vill i god tid vara på sjön. Min snäcka ligger här några stenkast bort. Viljen I följa mig, så kunna vi närmare fördjupa oss i alla edra krokar kors och tvärs ...»
»Ett stycke må jag följa,» svarade den gamle, »men ingen bör hava sett oss tillsammans, ingen, hören I, junker Moritz!»