»Det vore vid mitt svärd rätt lustigt, om den gamle räven ...»
»Tand för tunga, junker Moritz! ... Jag befattar mig icke vidare med detta ärende, om I icke besinnen edra ord, när de röra biskop Hans!»
»Så-å ... det är annars icke så illa ment! Nå väl, det lyster mig att höra, huru den gamle bispen skall dansa efter en annans pipa, utan att han vet därav.»
»Kättarne måste bort,» sade den gamle, utan att fästa sig vidare vid junkerns sista yttrande, som i hans mun mera liknande ett antaget bruk att uttrycka sig, än någon avsikt att vilja förolämpa. »Kättarne måste bort och det arbetet är nu min herre, biskopen, ett kärt och Gudi och helgonen behagligt arbete. Se, nu äro bland kättarne konungens klokaste och käckaste vänner, det må vi ej förneka. Herr Lars kanslären är en örn och har skarpa klor ... Mäster Olof i Stockholm är örnens like. De se från sin höjd med sina skarpa ögon längre, än de borde se, och därför måste de bort ...»
»Herr Lars kanslär finnes på slottet ... giv mig tid, att jag får min snäcka hit under strand, och jag stjäl herr Lars ur slottet, som påven stjäl penningar ur fattigmans pung. Men I klerker skolen alltid gå krokvägar, det är lärdare kantänka. Och sedan ...»
»Sedan viljen I göra det samma med mäster Olof ... ja, ja, slikt vågstycke voren I väl man till, men säkert är, att I segladen i kvav på den sedan och fingen hissa ert segel i galgen på Stockholms torg. Nej, nej, junker Moritz, gammal är äldst, biskop Peder vet väl, hur han vill skifta lotterna. Mäster Olof menar jag dessutom att vi hava i säcken ... och min nådige herre skall just knyta till.»
»Och konung Gustaf skall naturligtvis sätta tro till bispen och följa hans råd och tacka till ... nå, nå, det är en sak för sig, som icke kommer mig vid, men jag bör veta den ändå för herr Severins skull.»
Gert omtalade nu, vad som tilldragit sig i Stockholm under hans därvaro, huru man stormat kyrkor och kloster, och huru det gick i var mans mun, att mäster Olof var anstiftaren till denna styggelse.
»Och nu skall biskop Hans av Konungen fordra straff på mäster Olof? Jag vill vara en sillnacke, om konung Gustaf biter på den kroken.»
»Låten mig en gång tala till punkt, junker Moritz. Det är blott en av de krokar, som äro lagda för mäster Olof. Och min herre, biskopen, skall tala mindre om Olof än om själva våldsbragden, och känner jag konung Gustaf rätt, så skall han icke se genom fingrarne med slikt ofog. Allmogen omkring Stockholm är upptänd av avsky och vrede ... det kan kosta konung Gustaf mera, än han vill hålla på mäster Olof, om han icke här tager i med hårdhandskarne, dem han icke, vad heller som är, just har långt borta. Se, just i min nådige herres mun skall en framställning av saken få sin rätta färg och göra sitt rätta intryck på konungen.»