»Platsen här är allt vad vi behöva, junker Moritz. Den ligger tillräckligt avlägsen för att skydda oss för överraskning på en så sen timme.»
»Nå väl, som I viljen ... I kommen från Stockholm. I haven träffat biskopen?»
»Ja, och jag har fått de utförligaste förhållningsregler!»
»Det låter höra sig ... Sägen då fort, hurudan sinnesstämningen är där uppe bland bönderna, därpå hänger dock allt, och när biskop Peder anser tiden vara inne.»
Den gamle redogjorde för allt. Sinnesstämningen bland dalkarlarne vore den allra bästa. De voro ytterst missnöjda med konung Gustaf, väl icke alldeles på samma grunder som prelaterna, utan huvudsakligen med anledning av den dyra tiden och de dryga gärderna, men huvudsaken var dock, att missnöje rådde bland dem och detta missnöje borde av en skicklig hand lätt kunna bearbetas i önskad riktning. Detta värv ville herr Peder biskop och herr Knut domprost åtaga sig. Herr Peder avbidade blott konungens ankomst till Stockholm, så ämnade han draga upp i Dalarne.
»Den saken är således,» slutade Gert, »i bästa händer, och Guds moder och alla rikets patroner give sin nåd och välsignelse därtill, att det månde få en god utgång!»
»Se så, gamle, inga prästfolor nu, det månden I begripa, att går det, så går det med hugg och slag, så att Guds moder månde blekna därvid och helgonen gråta. Men eder egen herre, biskop Hans, var hava vi honom? Herr Severin såge gärna att en så mäktig herre vore att bygga på.»
»Nej, nej,» avbröt Gert livligt, »tänken icke därpå, nej, nej, ... biskop Hans är väl missnöjd med kung Gustaf, men han beder varje kväll för hans väl.»
»Äro vi där nu igen ... Bönerna göra föga till saken, jag vill själv tala med biskopen!»
»Tala med biskop Hans, ären I från edra sinnen, junker Moritz? Min nådige herre, biskop Hans, vore i stånd att genast utlämna eder till konungen, och då bleve eder seglats kort i denna världen. Men min herre skall likväl, utan att han vet därav, gagna den gemensamma saken.»