En mörk skepnad smög sig sakta fram mellan träden och tycktes komma rakt på det ställe, där de båda flickorna stodo. Christinas hjärta klappade så våldsamt, att hon knappt kunde andas, och hennes ögon ville liksom springa ut ur sina hålor, när skepnaden på knappa tio stegs avstånd stannade. Där han stod, belyste månen en del av hans ansikte, och både Christina och Signe igenkände Gert Bryningh.
Christina var sig ej mera mäktig. Signe fattade henne om livet, och lutande sin mun tätt intill hennes öra, viskade hon:
»Var dödsstilla!»
Men Christina hörde intet, och Signe kände, huru hon ryckte sig lös, under det hennes blick tydligt tillkännagav att hon icke ämnade fly, utan tvärtom störta fram mot sin förföljare. Ännu var det dock icke visst, att denne kommit för att förfölja dem. Han kunde vara ute i sina egna ärenden. Men den minsta oförsiktiga rörelse kunde däremot röja dem själva och göra allt om intet. Och vilken makt kunde nu hålla Christina tillbaka? Hon var, som om hon blivit förbytt. Denna kraftfulla, härliga gestalt, där hon stod framlutad, färdig till språng, med alla muskler knutna, alla fibrer spända — var det samma sorgsna, viljelösa flicka, som behövde och tog tröst av Signe i hennes faders lilla stuga?
I det avgörande ögonblicket framtedde sig dock en makt, som kom Christina att taga det uttagna steget tillbaka. Den uppenbarade sig i en rörelse av Gert, vilken vände sig åt sidan. Den stig, på vilken han vandrat, krökte sig just där han befann sig, och det var denna omständighet, som för en uppskrämd inbillning visat gubben vandra stigen fram i avsikt att smyga sig på sin förrymda fränka. Han lämnade dock icke platsen, utan stannade och svepte kappan väl om sig samt drog ned huvan över pannan.
Tydligen var här ett möte stämt med den, vars steg Signe hört från det motsatta hållet, och som nu var alldeles invid stället.
»Sanct Erik,» hördes Gert halvhögt uttala, när denne kom fram bakom en lummig hasselbuske.
»Sanct Jörgen!» svarade den andre. »Riktigt träffat alltså. Haven I varit här flere gånger?»
»Kom i kväll,» svarade Gert, »och jag prisar min lycka, ty i dessa tider äro stunderna dyra!»
»I uttalen min hjärtans mening,» återtog den sistkomne, »och därför låtom oss snart komma till saken. Jag hade menat, att vi skulle hava följts åt till slottet, men där är nu fullt hus och varje mur har ögon och öron, eller bör antagas hava det.»