Hastigt framflyttade hon en bänk under vindögat, fattade Christinas hand och hjälpte henne att stiga upp på bänken.
»Gör nu, som jag har sagt, fatta säkert tag i nederkanten, så där ja, stig upp på min axel, så ... det går förträffligt ... bliv nu stilla, tills jag kommer upp.»
Det dröjde ej länge, förrän Signe stod vid Christinas sida på taket. Detta sluttade åt ena sidan långt nedåt, och Signe gick förut och ledde Christina efter sig vid handen. Allt gick lyckligt. Icke den minsta rörelse hördes inifrån stugan. Och natten var så stjärnblank och stilla. Ej ett blad rördes på träden, ej den minsta lilla våg krusades på viken, som bredde sin silverskiva från den ena stranden till den andra. Där på andra sidan låg slottet med sin mörka massa, så tyst och högtidligt, fast kanske även inom dess murar det hjärta fanns, som slog av oro och sorg.
Som ett par älvor försvunno de båda flyktingarna mellan trädens stammar. Nere vid stranden låg en båt. Signe sköt ut båten, och snart gled den över viken och lade till på andra stranden. Här sprungo flickorna upp.
»Nu gäller det att vara flink och lätt på foten, här är icke så alldeles säkert på denna sidan ... följ mig, vi taga närmaste vägen till skogen, jag känner bra stigarne här, och det är blott den första biten som är farlig; sedan skola vi vandra som i en lustvandring den långa omvägen. Men förr än om ett par timmar är det icke värt att nalkas slottet.»
Ljudlösare glider icke molnets skugga över ängen, än de båda flickorna över den öppna platsen från båten och in i trädens skugga. Här fattade åter Signe Christinas hand och förde henne fram mellan lundens skuggor. Snart kommo de in på en upptrampad stig, men de hade icke gått långt stycke på den, förrän Signe hastigt hoppade åt sidan in bland trädens mörkaste skugga.
Hon stannade och lyssnade. Christina hörde intet, men Signe, skogens och vattnets fria barn, hade sina yttre sinnen bättre och skarpare uppövade.
»Anade det mig icke,» sade hon. »Här komma steg från motsatta håll. Det tänkte jag genast, när jag såg kungen rida in på slottet. Men var tröst, jungfru Christina, oss skola de icke hinna ...»
»Men om det vore den gamle Gert ...» stammade Christina, ett rov för den förfärligaste ängslan.
»I värsta fall, om icke vår snabbhet kan hjälpa oss, så ... men tyst, där är han, där ...!»