Medan Signe som bäst höll på att fullborda sitt verk och visa Christina, huru lätt alltsammans skulle låta sig göra, öppnades dörren från stugan och Gerth Bryningh visade sig på dörrtröskeln. När han såg, att de båda flickorna ännu sutto uppe, stängde han dörren efter sig, tog ett par steg in i rummet och satte sig på bänken mitt för sängen, på vars kant flickorna hade tagit plats. Han förblev länge tyst och strök med handen över sin fårade panna. Men sedan han på detta sätt vederbörligen förberett sig, började han, vänd till Christina:
»Du har skickat dig väl under resan, mitt barn, jag har till min glädje tyckt mig finna, att du, såsom en kyrkans brud anstår, med ett fromt sinne fogat dig i vad som icke kan undvikas. Vi äro nu snart vid målet, ett par dagar blott, och jag lämnar dig i en bättre vård än min! Mitt gamla hjärta fröjdar sig däråt, och ännu mera, när den dagen skall komma, då min nådige herre, biskop Hans, med egna händer skall viga dig till nunna. Det blir en stor högtid, ty du medför en rik hemgift. Alla helgon skola glädja sig och Sanct Birgitta skall andligen trycka en kyss på din panna. Jag minnes livligt, när gamle herr Stens dotter vigdes till nunna, hur högtidligt därvid tillgick, och ännu präktigare var det, när konung Carls dotter njöt samma ära, det har jag hört av de gamles berättelser. Det skedde tio år innan jag föddes till världen, och jag räknar nu mina femtionio.»
»Du heliga Guds moder, den som finge vara med om allt det där!» utropade Signe och knäppte andäktigt tillsammans sina händer. »Men det är endast rike mans barn, som kunna få den lyckan att komma i Sanct Britas systraskap!»
Gert såg på Signe, ty månen lyste in genom vindögat i taket, och det var helt ljust, där flickorna sutto — han såg på Signe, som om han nu först blivit varse, att hon fanns där inne, och han teg en stund. Men sannolikt fann han flickans närvaro icke vara av någon fara för sig och sina planer, eller gjorde hennes utrop ett angenämt intryck på honom, såsom tjänande att giva färg åt hans skildring, nog av han fortsatte, utan att göra något vidare avseende på Signe.
»Det skall bliva en dag i Herrans glädje ... och du skall icke länge behöva vänta därpå. Men nu har jag en annan sak att säga dig ... Jag har ett viktigt ärende att uträtta på slottet i morgon hos greve Johan. Jag begiver mig dit i tid, och det kan hända, att jag kommer att bliva borta ett stycke på förmiddagen. Under tiden lämnar jag dig här hos Stig Pedersson och hans dotter ... har du förstått mig, barn?»
»Ja,» svarade Christina.
»Ser du,» tillade Gert, »jag behöver det knappt säga, efter ditt sinne visat en så lycklig förändring, men det skadar dock icke att upplysa dig om, att du kan icke taga något steg utom denna stuga, utan att stöta på den heliga kyrkans vänner. Kätteriet har, Gud och alla helgon vare lovade, icke vunnit några framsteg i Linköpings stift ... Ja ja, jag vill icke bedröva dig, mitt barn, med onödiga förebråelser ... du har visat ett fromt och medgörligt sinnelag, du skall ock bli belönad därför.»
Så gick den gamle Gert, och dörren stängdes efter honom. De båda flickorna iakttogo nu en stund en fullkomlig tystnad, och när de sedan började tala, skedde det viskande. Men mycket behövde de icke vidare säga varandra. Den gamles ord hade stadfästat Christina i hennes beslut, och Signe var färdig att våga allt för henne. Den senare ställde sig, när det varat en stund, vid stugudörren och lyssnade.
Djupa snarkningar hördes därinifrån. Signe öppnade sakta dörren och lutade ut huvudet. Den gamle fiskaren och Gert Bryningh lågo i den djupaste sömn. Signe nickade och stängde åter dörren.
»Nu är det tid,» viskade hon till Christina. »Far sover hårt, och före midnatt skall ljudet, om än så starkt, undgå hans öra, men dröja vi till efter midnatt, skall det svagaste ljud väcka honom. Hur det kan vara med den gamle biskopssvennen, vet jag icke, men det har jag hört far säga, att den heliga kyrkans män, både högre och lägre, må gott och kunna sova, om det vore till domedag.»