»I gören dock herr Lars mycket orätt, om I tänken illa om honom ... han vill intet annat än gott.»
»Nå se det tycker jag om, I börjen krya till, jungfru ... ja så, I kännen då herr Lars kanslär, jag kan väl se på eder, att I icke ären en av mina likar.»
»Så du talar, Signe, jag är en fattig borgarflicka från Stockholm, och skulle gärna vilja byta med dig, som icke tryckes av några sorger ...»
»Också tackar jag rätt innerligt Guds moder och alla helgon därför! Men det gör mig ont om eder, kan jag icke på något sätt hjälpa eder ur den nöd, vari I haven råkat? Sägen mig först edert namn! Jag heter Signe Stigsdotter, som I redan haven eder bekant.»
»Jag heter Christina Pedersdotter, och om jag icke är död, så är det meningen, att jag skall vara det.»
»Du heliga Guds moder, vad sägen I, jungfru Christina ... vem kan önska eder död, så ung och vacker som I ären? Haven I då ingen ungersven, som kan våga en dust för eder och ramma det onda troll, som håller eder fången? Så är det ju alltid i visan, och då skall det väl vara sant.»
Christina började bitterligen gråta vid dessa ord, men så tyst, att det dröjde en god stund, innan den hjärtegoda Signe märkte det, och då endast därpå, att hon såg, huru tårarne i månskenet runno utför den snövita kinden. Då fattade Signe Christinas båda händer och tryckte dem hårt, under det hon viskade:
»Gråt icke så, Christina, jag skall bliva din riddare, och mäktigt skall trollet vara, om jag icke skall giva det sin bane.»
Någon tanke på flykt skulle säkert icke hava uppstått hos Christina, icke därför att hon saknade den själens spänstighet och styrka, som även mitt under olyckans hårdaste slag spinner nya trådar till räddning, till strid och till seger, men därför att hennes lott syntes så hopplös, därför att hon gav sig själv så helt och hållet förlorad, — någon tanke på räddning från det öde, som väntade henne, kunde på grund härutav icke och skulle icke heller hos henne hava vaknat, om icke Gert just kommit att taga in hos denne Stig Pedersson, och om icke denne Stig hade haft en dotter, sådan som Signe. Så underligt korsas människans planer, även de bäst beräknade. Oftast är det en obetydlighet, en omständighet, som aldrig kunnat tagas med i räkningen, som, om icke krossar, åtminstone leder det hela in på en ny stråt, där nya förhållanden så småningom uppstiga och till slut förstöra allt. Och gå vi längre tillbaka, till själva härden för de mörka planer, vilka under detta och de följande åren smedos mot Sveriges konung, och för vilkas utförande Gert själv icke var annat än ett underordnat redskap, så framstår det ännu tydligare, huru föga människan har i sin hand själva utvecklingen. Hon kan göra utsädet och hon kan även beräkna sin vinst av den blivande skörden, men hon kan endast taga de vanliga förhållandena till utgångspunkt. Det är en lärdom, som blivit given varje människa, men likväl är hon aldrig tillräckligt klarsynt att icke tro sig kunna beräkna allt.
Huru Signe nu ställde sitt tal, så kommo snart nog de båda flickorna till ett bestämt beslut, och deras samtal övergick sedan till en överläggning om bästa medlen för beslutets sättande i verket. Christina var av ett raskt och beslutsamt skaplynne, och det behövdes blott, att hoppet tändes, för att återgiva henne den spänstighet, som hon genom övermåttet av sorg förlorat. Denna spänstighet förmådde den okonstlade fiskarflickan med sin erfarenhet ur folkvisorna och sagorna ingiva henne, helt enkelt därför att hon hade förnummit och gömt i sitt hjärta de enkla sångernas andemening. Och i sång, i musik eller i bild, i vilken form än en konstföreteelse uppenbarar sig, så är det en ande, som gömmer sig däri och vill bliva förstådd, fast flertalet av människor fästa sig vid omklädnaden i stället för anden.