»Haven redelig tack, Stig,» återtog Gert: »jag ämnar mig till Stegeborg tidigt i morgon, där jag har något att uträtta, innan jag fortsätter min färd till Munkeboda, till min nådige herre, biskopen!»
»På Stegeborg är mycket folk denna kväll,» vidtog Stig, som var fiskare till yrket och jämte sin dotter bebodde den lilla stugan vid stranden; »Signe, dotter min, var där med fisk på aftonen, och då hade konungen nyss kommit med en stor skara herrar i sitt följe.»
»Konungen!» upprepade Gert och såg överraskad ut.
»Som jag säger ... och kort före konungen kom ett bud från herr Severin på Gotland, och folket på slottet sade, att den tyske greven och herr Severins bud haft mycket att viska med varandra, och när konungen kom, blev det ett spring fram och åter ... De höge herrarne hava så mycket obytt med varandra, som vi småfolk ej kunna begripa!»
De båda gamle sutto länge om kvällen och språkade vid brasans sken, men flickorna, Signe och hon, som Gert Bryningh fört med sig, gingo snart in i det lilla angränsande rummet, varest den förra tillredde lägerstad för sin obekanta gäst. Sedan detta var gjort, satte sig Signe bredvid sin gäst och fattade hennes hand.
»Så sorgsen en mö har jag icke sett på mången god dag,» sade hon, »och icke kan jag begära, att I skolen säga mig, vad som trycker edert sinne, men jag skall tala om något för eder, som kan skingra sorgen. Veten I, jungfru, jag har sett kungen i dag; han såg dock lika bekymrad ut, som I, men ståtlig var han att se på, och alla de granna riddarne, som följde honom. Bland dem red på en svart häst — se jag såg alltsammans, för jag stod alldeles vid slottsporten, när de redo in — och kungen har med sig en mycket gammal man, som skall vara hans kanslär, och det var han som red på den svarta hästen. Folket säger, att det är den gamle kanslären, som ställer till allt ont här i riket och att han för kungen i ledband. Du heliga Guds moder, vad jag tyckte illa om den karlen, som skall ge vår gode kung så mycket att tänka på ...»
»Känner du namnet på honom, som du kallar kanslär?»
»Jo ... jag hörde det, han hette ... haven ej så brått, skön jungfru ... han hette Lars Andersson, så hette han!»
»Lars Andersson ... är du säker därpå?»
»Det är jag så mycket mera, som jag såg, hur hans häst snavade, när han red genom portvalvet, och jag hörde dem sedan tala nere i stegerhuset på slottet, om att det icke skulle betyda något gott för herr Lars ...»