Kanslärn såg både bestört och harmsen ned framför sig, och det tycktes, som om han gärna velat komma ifrån detta ämne, men det var hans öde, att något ännu ovanligare skulle inträffa. Under den tystnad som uppstod, sedan konungen slutat sin berättelse, hördes dörren till yttre rummet öppnas och en stämma fråga efter konungens kanslär, mäster Lars. Denne såg frågande på konungen, som åter med en jakande åtbörd gav tillkänna sitt bifall, att kanslärn kunde gå ut och taga reda på, vad den främmande hade för ärende i kansliet.
»Jag är Gert Bryningh,» hördes samma stämma, sedan kanslärn utkommit i det yttre rummet, »jag är hans nådes, biskopens i Linköping sven och stallmästare, och jag önskar tala med eder, mäster Lars.»
»Och vad viljen I?» frågade kanslärn.
»Jag har viktiga saker att meddela eder,» återtog Gert Bryningh, »och det viktigaste är en klagan, som jag vill andraga inför hans nåde konungen själv. Jag beder eder skaffa mig till tals med konungen. Beviljen I denna min begäran, så har jag något viktigt att säga, som rörer både eder och hans nåde konungen.»
»Det där låter stort, sven ... men varför vänten I icke, tills I kunnen träffa hans nåde konungen på annan timme än här i kansliet, där tiden är knappt tillskuren?»
»Min sak är av största vikt, och jag får ej dröja!»
Kanslärn tycktes gripas av en märkelig oro. Han såg än på den gamle stallmästaren, än for han med blicken ut genom fönstret, liksom om han haft svårt att komma till klarhet med sig själv, om vad beslut han borde fatta. Slutligen vände han sig om och gick åter in i det inre rummet till konungen, och när han kom ut, vinkade han med handen åt Gert att följa sig. Denne stod ögonblicket därefter inför konungen, som mottog honom med en sträng och kall uppsyn.
Gert omtalade i ödmjuk ton, huru hans fränka, som var fader- och moderlös, samt nu efter sin broders död stod utan huld och skydd här i världen, skulle följa med honom ned till Linköpings stift, för att där få en tillflykt i Vadstena kloster; men att hon hade rymt bort från honom, och att han visste, det hon nu befunne sig på Stegeborg.
»Kunnen I bevisa, vad I sägen?» sporde konungen.
»Jag såg med mina egna ögon, huru hon försvann genom slottsporten.»