»Det är gott och väl, men sedan återstår att förklara, huru hon behövde välja en så förtvivlad utväg, som att rymma från eder och, som I sägen, taga sin tillflykt på mitt slott.»
»Egensinnighet, världsligt sinne, nådig herre!»
»Även det månden I bevisa ... För mina ögon ser det ut, som om endast tvång och hårdhet skulle kunna tvinga en mö att rymma sitt hem ... huru förhåller det sig med klostret, — varför skall just klostret bliva hennes tillflykt? Var vistades hon, innan hon kom under edra vingars skugga?»
»Hos hustru Christina Larsdotter i Stockholm, smeden Peder Olofssons i Örebro efterleverska.»
»Christina Larsdotter, jag menar, mäster Lars,» återtog konungen och vände sig till denne, »jag menar att det är mäster Olofs moder?»
»Så förhåller det sig, eders nåde!»
»Nå väl, gamle, varför fick hon då ej förbliva där hon var? Skall Vadstena kloster vara en bättre tillflykt, än mäster Olofs moder?»
»Därför ... därför, eders nåde, att sedan hennes broder dog, så är jag hennes förmyndare.»
»Således är det din vilja, som här bestämt klostret till din myndlings tillflykt ... och jag bedrager mig helt säkert icke, om jag säger, att I därvid icke haven hört jungfruns vilja. Men det är min vilja, att ingen emot sin övertygelse tvingas att draga sig ur den värld, dit vår Herre satt människan att leva och verka. Och vad vidare beträffar, att jungfrun tagit sin tillflykt till mitt slott, så är det hennes rättighet, och jag giver henne det skydd, hon därmed av mig begärt. Där rätter eder efter!»
Konungen reste sig häftigt och lämnade rummet med hastiga steg, sedan han kastat en genomborrande blick på den biskoplige stallmästaren. Denne stod länge tyst och med blicken fästad på golvet, men när den yttre dörren stängdes efter konungen, tycktes han åter få makt med sig. Han fästade sina gråa ögon på kanslärn.