»Detta är dock emot både Guds och människors lag,» sade han, »herr Lars kanslär, I, som haven varit den heliga kyrkan tillgiven och ären en höglärd man, given mig ett råd, huru jag i detta ärende skall handla, så att mitt samvete skall få ro.»
»Bättre, än vad vår nådige herre sade eder, vet icke jag att säga,» svarade mäster Lars allvarsamt. »Det är, synes mig, jungfruns vilja, som här bestämmer allt. Vill hon i klostret in, — nå väl, då är saken klar. Vill hon det icke, så kommer hon där aldrig.»
En besynnerlig skiftning försiggick i den gamle mannens ögon vid dessa ord. Det var, som om något hemskt och nattsvart sjunkit ned i djupet och lämnat kvar en viss stillhet, liksom en blank vattenyta över ett blindskär, när stormen lämnat vågorna i ro. Han stod stilla och orörlig, och kanslärn stod också försjunken i tankar framme vid fönstret. Det var alldeles tyst i rummet. Man hörde endast pennornas raspande mot papperen från rummet utanför, där skrivarne sutto.
»Eder begäran är nu uppfylld,» sade slutligen kanslärn och vände sig om. »I haden dessutom något av vikt att säga mig?»
»Och det skolen I ock få att veta. I samlen ett hotande straff över eder herres, vår nådige konungs, huvud, herr Lars kanslär. I trampen allt, vad heligt är under fötterna ... men sen till, att I icke månden förgås, förr än I det kunnen ana!»
»Vilken vredesskål skall då nu uttömma sig?»
»Det är uppror i Stockholm!»
Kanslärn tog ett steg tillbaka och såg skarpt och genomträngande på mannen.
»Uppror, sägen I,» utropade han, »haven I fått edert förstånd förmörkat ... Vem skulle anställa uppror i Stockholm?»
»Den som I minst av alla kunnen tilltro det ... mäster Olof!»