»Mäster Olof?» upprepade kanslärn, och förvåningen i hans anlete vek för ett ögonblickligt löje, som han icke kunde eller icke vårdade sig om att dölja. »Mäster Olof anställa uppror ... huru kunnen I, gamle man, komma med en sådan saga inför mig?»
»Så visst, som jag själv såg, huru han slogs till marken av dem som ännu hava någon aktning för Guds och människors lag; så visst, som jag själv hörde honom överljutt predika om friheten och att ingen människa vore född till träl. Hela Stockholm är i rörelse, och kyrkor och kloster skövlas på alla sina helgedomar! Mina ögon sågo och gräto därvid, huru den heliga Guds moder släpades i smutsen, och huru här en arm, där ett ben av något helgon låg och vräkte i orenligheten. Bönderna kring Stockholm brinna av vrede ... I skolen se, det onda sprider sig snabbt både nordan och sunnan, och kanske skall det snart nog bliva knappt om rum för både eder och konung Gustaf i hans konungadöme.»
Det blev åter tyst, och mannen spände sina ögon i kanslärn, som till utseendet helt lugn åhörde honom. Det var svårt att i första ögonblicket kunna göra sig reda för vad som var sant och vad som var dikt i mannens framställning. Något hade tilldragit sig. Det var alldeles tydligt, och kanslärn ansträngde sig för att kunna finna en tråd, som ledde honom till sanning. Han, som noga följde med sin tids händelser, och, så vitt det stod i hans makt, icke lät något undgå sin skarpa, vitt spanande blick, visste väl, att sedan Luther satt på Wartburg, hans missförstådda lära framkallat farliga rörelser i Tyskland. Han kände till vederdöparne, och han kom genast att tänka på dem, när han hörde skövlingen av kyrkorna och klostren omtalas, men han kunde å en annan sida icke finna någon grund för att antaga rörelsen i Stockholm såsom stående i sammanhang med dessa, och vad som alldeles förbryllade honom var talet om Olof såsom anstiftare av bullret ävensom det om jäsningen bland bönderna.
Ett stod klart och tydligt för honom, att vad det än var, så borde det icke komma till konungens kännedom i otid. Vore verklig fara å färde, skulle underrättelse hava inlupit från hövidsmannen, Peder Hård, på Stockholms slott eller från borgmästare och råd därstädes. Då någon sådan underrättelse icke kommit konungen till handa, slöt kanslärn därav, att det farliga upproret mera fanns till i den vredgade gubbens hjärna, än i verkligheten. Däremot fanns för honom ett mål högst av alla — den strid, som han begynt för människoandens frihet. Detta mål kunde, om icke förfelas, dock i hög grad försvåras, om under den sinnesstämning, vari konungen nu befann sig, en slik underrättelse träffade honom. Och han kunde i första ögonblickets hetta till och med skrida till en handling emot Olof, som i högsta måtto skulle skada det andliga befrielseverket.
Här måste till följd därav kloka mått och steg vidtagas.
»Vad I där sägen, Gert Bryningh,» sade han, »kan jag icke sätta tro till, och ingen skall tro eder.»
»Ingen?» utbrast Gert. »Det skolen I dock bliva varse. Jag vill ännu en gång tala med konungen!»
»Viljen I? ... Gott, jag vill icke hindra eder, men jag vill däremot varna eder ... konungen skall icke tro eder. Haven I nu uträttat edert ärende till mig, eller är det några flere upplysningar, I haven att lämna?»
Stallmästaren hade intet mera att säga, utan avlägsnade sig. Men omedelbart därefter skickade kanslärn den ene av skrivarne med ett bud till greve Johan och inkallade sedan den andre till sig i det inre rummet. Med denne hade han ett långt samtal, men när den förre skrivaren återkom, satt hans kamrat vid sin plats, liksom när han gick.
Samma dag på eftermiddagen lämnade konungen med sitt följe Stegeborg. Innan han steg till häst, sporde han för tredje gången greve Johan, om icke den försvunna Christina blivit funnen. Men greven hade denna gång intet annat att svara, än förut under dagens lopp. De noggrannaste undersökningar hade blivit anställda, men intet spår efter flickan kunnat finnas.