Konungens blick mulnade, men han tryckte hjärtligt sin systers och Christina Gyllenstjernas hand.
Till systern sade han:
»Gud beskydde dig, Margareta. I jul, om Gud vill, skall ditt bröllop stå på Stockholms slott. Törhända se vi icke varandra dessförinnan, och I, min fränka, fru Christina,» tillade han, i det han vände sig till henne, »I kommen väl ock till Stockholm till den tiden och gören eder glad med fränder och vänner?»
Därefter lämnade han Stegeborgs slottssal. När han kom ned på borggården, och just som han skulle stiga till häst, syntes Gert Bryningh vilja tränga sig fram bland riddarne och drabanterna. Han hade under dagens lopp förgäves sökt att vinna tillträde till konungen. Alla, han vänt sig till, hade lovat honom det bästa, men löftena hade aldrig gått i fullbordan. Stegeborgs slott var som förtrollat denna dag. Till slut återstod honom intet annat, än att avbida den stund, då konungen skulle lämna slottet. Men nu ville det sig så, att kanslärns häst började bliva bångstyrig, och det såg ut, som han haft ett gott öga till den gamle stallmästaren. Ty så fort som någon öppning bildade sig bland konungens omgivning och Gert ville begagna sig därav, för att komma fram till konungen, så visade sig genast där huvudet av kanslärns häst, och då kanslärn naturligtvis gjorde sitt bästa för att få bukt med honom, så svängde han plötsligt om, och hans väldiga bakhovar vågade icke den gamle utsätta sig för.
»Vad går åt djuret, mäster Lars?» sporde konungen när han satte sig i sadeln.
»Intet, nådige herre, det jag vet, om han icke längtar efter de fyllda krubborna i Munkeboda!» svarade kanslärn, och de andra herrarne drogo på munnen åt det lyckade svaret.
När slutligen konungen ridit ut genom slottsporten, och det dova ljudet av hästtrampet hördes över vindbryggan, lämnade även Gert Bryningh Stegeborg. Han gick med långsamma steg skogsstigen ned till stranden, och fram emot kvällen lämnade han Stig Pederssons stuga.
Det var en mörk och kulen natt, alldeles motsatsen till den föregående. Stormen ven och regnet föll i stora droppar. Men Gert Bryningh var fullkomligt känslolös för den yttre naturen. Vad han hade upplevat denna dag, var så otroligt, att det icke lämnade hans tankar ett ögonblicks ro. Och ju mer han tänkte på den smälek, han lidit, desto mera tändes vreden och harmen i hans bröst, och hade han förut varit böjd att gå varsamt till väga mot konungen och de nya lärornas män, så hade han nu blivit den djärvaste, den mest lidelsefulle.
Plötsligen stannade hans häst. Gert ryckte häftigt i tygeln och högg sporrarne i hästens sidor. Djuret stegrade sig, men han fick det ej ur fläcken. Han steg då av för att undersöka, vad som vållade uppehållet. Men i det samma han stod på marken, omfattades han av ett par fasta armar, ett kläde kastades över hans huvud och bands till omkring halsen och tillika bakbundos hans händer.
»Stigen nu vackert upp på hästryggen igen, Gert Bryningh!» viskade en röst i hans öra, »och varen alldeles lugn, det skall icke ske er något ont. Det är blott nödvändigt, att I för någon tid försvinnen ur världen.»