Gert fogade sig i sitt öde, och trenne ryttare ilade i sporrsträck norr ut genom natten.
VII.
Biskop Hans Brask.
Det var på eftermiddagen den följande dagen. Regnet hade upphört redan på förmiddagen, och solen lyste så vänlig mellan de brustna skyarne, vilka jagades undan av en frisk nordanvind. Men vägar och stigar voro upplösta, och till fots hade man ytterst svårt att taga sig fram. Synnerligen var detta fallet i grannskapet av städerna och de viktigare slotten, såsom Munkeboda, Linköpingsbiskopens borg. Detta oaktat befann sig en fotvandrare på vägen, som från Norrköping ledde till Munkeboda.
Vandraren var klädd i svartbrödramunkarnes dräkt och hade huvan uppdragen, så att man icke såg något av hans ansikte. Att döma av hans framlutade gestalt, var han en redan till åren kommen man, ehuru väl även vägens oländighet och tröttheten efter en lång vandring kunde böja hans rygg och göra hans steg stapplande, synnerligast där det bar uppför. Munken hade just hunnit uppför en backe, och han såg tornen av biskopsslottet på avstånd, då ljudet av hästtramp förmådde honom att vända sig.
Uppför backen sprängde en ryttare, så att grus och smuts stänkte vitt omkring honom. När han kom mitt för munken, höll han plötsligt inne.
»Ämnen I eder till Munkeboda, svartebroder?» sporde ryttaren.
Munken nickade jakande.
»Så kunnen I säga mig, om hans nåde biskopen är att finna där?»
»Det är han,» svarade munken, »och hans nåde ärkebiskop Johan gästade biskop Hans i förmiddags, stadd på resa till herremötet i Vadstena, som nu skall stå. Men vad är edert ärende, I riden så brått ...?»
»Jag för bud från hans nåde konungen ... han vill ock gästa biskop Hans i dag!»